Det här med att inte kunna somna för att hjärnan går på högvarv är lite nostalgiskt. Påminner mig väldigt mycket om när jag jobbade i Oslo och aldrig kunde sova. Hur jävla stressad måste jag inte ha varit när jag bodde där? Och nu i Tokyo också.
Känns som om min hjärna håller på och kokar över och den verkar passa på att ångestbomba mig för skitsaker.
- Men hjärnan, kom igen, det är ju skitsaker, försöker jag med.
- So? svarar min hjärna och ångestbombar lite till.
Så slutar det med att jag ligger i sängen med ögonen antingen vidöppna eller hårt hopknipna och glömmer bort att andas i min självförvållade ångest.
Bra.
För vem behöver väl sömn?
Gud förbjude att man skulle vakna utvilad, liksom.
3 kommentar(er):
Jag säger bara tre ord: Pa sa dig.
Väggen is close.
Ps: Jag vill också ligga. Helt plötsligt. Med alla möjliga. Why?
Ozzy... det är jag som är väggen.
Ligger i luften kanske?
Skicka en kommentar