När jag var yngre, faktiskt nybliven tonåring och hormonerna antagligen löpte amok helt i kroppen, var mina humörsvängningar helt... fantastiska. Särskilt fantastiska var de ungefär en gång i månaden då vadsomhelst, vemsomhelst (oftast morsan eller syrran dock) kunde få blodet att koka i en på två sekunder. Det smälldes i dörrar och gräts och livet var mest helt fucking jävla orättvist typ hela jävla tiden!!!!!!
Fram till alldeles nyligen hade jag fått för mig att de här agressiva pms-utbrotten var någonting som lugnat ner sig fullkomligt. Att jag nu ligger på en hyfsat jämn nivå, vad gäller humör, oberoende av hormonnivåerna i kroppen. Men igår slog det mig att den här aggresiva pms:en inte alls försvunnit, utan bara ersatts med andra känslor. Så nu, ungefär en gång i månaden, blir jag inte arg utan sorgsen... Som om hela världen målats i ledsna färger och "Är det här verkligen det bästa jag kan åstadkomma, med det enda liv jag får?" eller "Vad är poängen med allt det här, om det inte finns kärlek?" Och jag ler ikapp med mina egna djupa, djupa, djuuupa suckar så ingen ska fråga om någonting står på tok, för jag vill slippa svara: "Äh, inget att bry sig om, det är bara lite pms..."
4 kommentar(er):
Om de varit borta men kommit tillbaka tippar Ozzy på att det är pga stress.
det tror jag också.
Det är inget som "varit borta och kommit tillbaka"... jag bara insåg det helt nyligen. Att jag visserligen inte får några raseriutbrott längre, men däremot går runt och är ledsen när jag inte har någonting att vara ledsen för. Irriterande, men intressant.
ja, det är "jätteroligt" att fundera på varför man känner sej ledsen. Väldigt mycket tema livet.
Nåt helt annat; har du sett den här? Tänkte på dej när jag fick den.
http://www.pixelgirlpresents.com/
Skicka en kommentar