Min kinesiska väns japanska bröllop

Tidigt, tidigt på morgonen går jag upp och tar tåget för att möta upp bruden. Jag ska hjälpa henne med förberedelserna. Eller, egentligen är jag bara översättare. Och trots att allt redan är bestämt och förberett blir det mycket frågor från personalen. Checklistor ska gås igenom: Stämmer det att du ska ha: den här kimonon/ de här blommorna/ den här frisyren/ den här klänningen/ den här maken..? i all oändlighet. Bara för att ingenting ska vara fel. Det är roligt i alla fall.

Jag får vara med under påklädningen av kimonon, och blir fascinerad av att det, vid ett tillfälle, står inte mindre än fyra personer och drar och knyter och fixar i kimonotyget samtidigt (och ytterligare två står och titta på, beredda att rycka in om det skulle behövas). Det är som när Askungen ska gå på bal och alla smådjuren flockas runt henne för att fixa hennes klänning.

När förvandligen är klar ser Joanna ut som en porslinsdocka, och kan knappt röra sig eftersom en riktig kimono begränsar en kvinnas rörelsefrihet ganska mycket. De har liksom stoppat upp den med vadd på vissa ställen. Nej, jag skojar inte. Vadd!!! Just det, och så får hon inte gå på toa. Det skulle ta för lång tid att få på och av allting helt enkelt. Det lät lite läskigt, men när jag tänker efter så gick inte jag på toa under hela bröllopsceremonin heller...

När bröllopsceremonin är över byter brudparet om till andra kläder och det blir mat och dryck och tal i bankettsalen. Trespråkigt naturligtvis. Japanska, kinesiska och engelska.

I ett av talen säger brudgummens far att det är roligt att det är så många som kommit dit från världens alla hörn och nämner Sverige som ett av länderna. (Joanna blinkar åt mig.) När allt är slut kommer det fram en japansk kille och frågar om det var jag som kom från Sverige. Det visar sig att han var utbytesstudent i Piteå under sin gymnasietid (för 15 år sedan) och så börjar han prata svenska. På norrländska!!! Jag försöker hålla mig för skratt. Det är något sjukt fint och samtidigt väldigt underhållande med japaner som pratar norrländska.

Ett japanskt bröllop är i alla fall helt klart värt att se om man har möjlighet. Om inte annat så för alla smygnorrlännigar man stöter på där...