Kommunist? Jav...errr..

Jag har pratat politik med Papa-san igen. Det har stått ganska klart från början att vi tycker ungefär motsatt varandra när det gäller politik. Det har för mig tidvis varit en källa till frustration. Papa-san är ju ändå dubbelt så gammal som jag och kan säga saker med en viss pondus och utstrålning som säger: "Jag är ju ändå dubbelt så gammal som du, lilla gumman, så jag vet nog vad jag pratar om."

Och visst, han har levt längre och sett mer. Och det är mycket möjligt att jag kommer dela hans åsikter när jag är 20-nånting år äldre än vad jag är nu. Men igår råkade jag slänga ur mig att jag var socialdemokrat när vi pratade om bidragssystemet i Sverige och jag ser hur Papa-san flinar från öra till öra.

Nu hör det till saken att jag inte alls är socialdemokrat. Det bor ett förakt för socialdemokraterna i mitt hjärta och jag har ingen aning om varför jag valde just det ordet för att bekänna politisk färg. (Kanske ville jag omedvetet provocera?) Inte för den sakens skull sagt att jag sympatiserar med moderaterna. Det är lite pest och kolera över det hela liksom.

I morse halkade vi in på politik igen. Från källkritik på internet, till källkritik i verkligheten, till "om tillräckligt många säger någonting så blir det sant". "Ja, titta bara på U.S.A", säger jag, och syftar naturligtvis på de oupplysta amerikanerna. "Ja, om tillräckligt många säger att U.S.A är onda så tror ju folk det", säger Papa-san. (Snygg kontring, by the way.) Min tur att flina.

Sedan säger Papa-san, apropå att storebror tycker att det är orättvist att lillebror får vara hemma och kolla på tv och spela hur mycket han vill medan han själv måste gå i skola, att man inte har det bättre för att någon annan har det sämre. Ty, det kallas kommunism, men det kanske inte Rim håller med om? *wink*

Suck. Jaja, han får väl tro att jag är kommunist då. Jag orkar sannerligen inte rätta honom.