Shoppingdjävulen.

Shimokitazawa igen. Älskar den stadsdelen. Finns hur mycket originellt som helst. Nästan för mycket för att man ska kunna koncentrera sig. Och så var jag där med Paula.

Paula från Rumänien som har pluggat här i fyra år och kommer bli kvar ett bra tag till. Paula som jag träffade när jag var här för två år sedan och tänkte att jag aldrig hade träffat någon som såg ut som en flygvärdinna när hon var ledigt klädd. (Det måste varit den prydligt knutna scarfen runt halsen.) Som är så varm och äkta och trevlig att vi hann bli vänner trots att vi bara träffades 4-5 gånger.

Vi lyckades med konststycket att vara vaknare än staden när vi möttes klockan 10 vid norra utgången på Shimokita-stationen. Vi fick lov att sätta oss och fika och snällt vänta på att stadsdelen skulle vakna. Shimokita är bohèmen som sover till 11, vaknar lite sömnigt och käkar en rostad macka med marmelad i sin morgonrock med morgontidningen i handen.

Jag ville ha allt jag såg; En liten myntväska formad som en döskalle med en snygg hatt (två av mina favoritsaker! döskallar och hattar); örhängen som var blåa gosedjur; en annan väska att ge bort till en vän eftersom den passade så himla bra; ca 17 hattar och diverse annat krimskrams.

Turligt nog hade vi en genialisk plan. Vi köper ingenting alls på förmiddagen, käkar lunch och går sen tillbaka och köper det vi ville ha. Tack vare den fina planen hann jag lugna ner mig lite (ibland så blir man tagen av shoppingdjävulen) och lyckades undkomma med att bara köpa ett par skor och en ny hatt.

Senare på dagen gick jag till Takashimaya och tittade på de fina dyra skorna igen. Och på något sätt lyckades jag låta bli att köpa dem. Hurra för mig!