Min kollega Ken flyttade in i området jag vill bo i för lite mer än en vecka sen. Han tog med mig till den mäklaren han hade använt. Sitta och bläddra i telefonbokstjocka pärmar skulle man göra, och markera de man var intresserad av. Inga med "unit bath" säger Ken och proklamerar att det är döden. Och jag litar på honom. Så där sitter vi och bläddrar. I en telefonkatalogstjock pärm med lägenheter. Kens jobb är att ropa "Unit bath" så fort han har skannat av en golvplan med blicken, medan jag letade efter pris, årtal, kvm och sånt.
Efter två timmar har ögonen för länge sedan börjat gå i kors och vi har markerat 15-20 lägenheter ur hela pärmen.
Mäklaren, som nu hade erfarenhet av utlänningar eftersom han hjälpte Ken (som är halvjapansk, alltså officiellt utländsk) börjar ringa runt till hyresvärdarna för att se om lägenheterna fortfarande är lediga och om vi kan komma och titta på dem. Och om det förresten går bra med icke-japanska hyresgäster? Nästan hälften av lägenheterna har redan hunnit bli uthyrda när han ringer. Och när han hunnit igenom alla hyresvärdar är det bara en lägenhet kvar, där värden kunde tänka sig en utländsk hyresgäst, som fortfarande finns kvar till uthyrning.
Det är bara att börja på nästa katalog.
Under tiden jag och Ken sitter och bläddrar tar mäklaren fram tre nyligen inkomna lägenheter. De är lite mindre än vad jag tänkt mig men det är lika bra att åka och titta på dem för att ha lite referenspunkter. Det är svårt att få en känsla för hur stor en lägenhet på 24,3 kvm är utan att ha tittat på en först. Faktiskt.
När vi kliver in i den första lägenheten vet jag att jag vill ha den!
Den är skitliten, på bara 21,52 kvadrat, men jag har aldrig sett nåt så tufft. Japanska lägenheter brukar vara rätt tråkiga annars. Men den här var cool. Betongväggar och röda dörrar. Betong!!!
Jag tittar på de två andra lägenheter men de är ingenting jämfört med den första.
Om vi inte hade vetat att någon annan skulle kolla på den lägenheten precis efter oss hade jag kanske inte beslutat mig så hastigt men jag vill ha den första och mäklaren kastar sig på telefonen för att paxa den.
Sen åker vi tillbaka till kontoret.
Och jag hinner ge upp hundra gånger om när det gäller allt pappersarbete.
När det gäller borgenärer.
När det gäller "emergency contact"-rutan som borgenärföretaget ville ha ifylld, på villkoret att min "emergency contact" är japansk. Ringer till H&M:s huvudkontor och får inte mycket till hjälp. Ingen kan tänka sig att vara emergency contact, och ingen vill lyfta ett finger för att hjälpa mig.
Där någonstans, efter en timmes ifyllande av papper och jagande efter japanska medborgare, går min glädje över till likgiltighet och jag ger upp mentalt. Om inte Ken (som inte är japansk medborgare) hade fått tag på en annan kollega till oss som råkade vara ledig den dagen hade det eventuellt varit kört.
Om inte hon hade sagt: "Men självklart kan du ha mig som emergency contact!" hade det nog varit kört.
Och om inte Mary hade kunna möta mig och Ken i Shibuya bara för att lämna över en jävla massa pengar… tja… det hade definitivt varit kört.
Det krävdes alltså ett tremannateam, mäklare icke inkluderade, för att jag skulle få ordning på alla papper och människor som behövs för att jag skulle få söka en lägenhet.
Om det inte vore för de här människorna, mina kollegor, som egentligen har noll ansvar för huruvida jag har ett tak över huvudet eller inte, hade det inte gått över huvud taget.
Och samtidigt som det är tråkigt att mitt företag, som lovat hjälpa mig med den här biten, var shockerande ohjälpsamma, är jag faktiskt riktigt glad över att jag har så fenomenala kollegor.
Fattar ni vad stort?
Att mina kollegor, av ren godhet bara, räddar skinnet på mig.
Räddar livet på mig.
Helt osjälviskt.
Förstår ni hur jävla fint det är?
0 kommentar(er):
Skicka en kommentar