Tsss...

Är det bara jag som tycker att det är väldigt ironiskt av en svamp att börja mögla?

En ovälkommen överraskning

Kommer hem efter en hård dags arbete och hittar lägenheten i en enda röra. Lådor halvöppna, garderoben urriven, köket ett enda stort stök, handdukar på golvet, böcker och papper täcker bordet... och sängen har blivit strippad på sängkläder.

Neeeeej! 

Den mystiska personen som byter sängkläder dök inte upp i måndags eller tisdags, vid onsdagen började jag förlora hoppet och när torsdagen väl kommer är jag helt övertygad om att det inte kommer bytas några lakan den här veckan, och ger mig således av till jobbet utan att diska eller göra fina högar av allt mitt skräp... Tyyypiskt!

Ang: Japansk rasism

Jag saxar lite ur ett FAQ-inlägg skrivet av en amerikan i Japan.

Question:

I'm [insert nationality here]. Will I be accepted in Japan?

Answer:

No.

Okay, let me elaborate a little. To the Japanese, there are two types of people. Japanese, and not Japanese. Within "Not Japanese" there's all sorts of levels - white, black, hispanic, Middle Eastern, whatever. White people will get stared at, black people will get stared at more, and someone wearing an actual fruit basket on their heads...might not get stared at as much as a black person. But basically, we're all in the "Not Japanese" group.

Not that this is a bad thing. There are many ways in which it benefits you not to be Japanese. And its not like Japanese people will actively hate on you. Many will go to great lengths for you. But if you're looking to just blend into the crowd...no. Maybe in Tokyo. Not many other places. Don't let that stop you from being interested in the country/wanting to visit, but just realize that this is how it is here.

Det var ungefär det jag syftade på när jag skrev det första inlägget om japansk rasism. Det är såhär det är. Ibland är det helt ok att bli uttittad och få "specialbehandling" (åt endera hållet) när man rör sig i det japanska samhället och ibland är man fullständigt kräkless på det. 

Rasism vs främlingsfientlighet

Rasmus, min svært intelligente vän, har skrivit en lång kommentar till inlägget om japansk rasism jag skrev för ett tag sedan.  Förutom att han kan väldigt många bra ord han också väldigt rätt i sitt uttalande att japan inte är rasistiskt, däremot främlingsfientligt. Läs själva. 

seeegt

Jag kom mig iväg till gymmet. Trugade mig själv dit genom att lova att jag inte skulle köra för hårt. Det viktiga är att du kommer dit, kommer in i rytmen igen, sa jag.

Så jag konditionstränade lite, blev illamående av att lyfta saker och gick hem. Men jag gick i alla fall dit.

Motivationen tryyyter

Igår gick jag inte till gymmet fastän jag hade gott om tid. Beslutade mig, på ett något bakvänt sätt, att eftersom jag inte hade gått till gymmet på hela veckan, kunde jag lika gärna låta söndagen gå till spillo också.

Nu är det ny vecka. Nya tag! ...var vad jag trodde. Sanningen är dock att efter tre veckors gymfrånvaro har jag helt enkelt glömt att jag tycker att det är kul. När jag tänker på att slänga på mig träningskläder och knalla iväg till gymmet säger min hjärna bara "Ughh..." Så nu sitter jag här efter jobbet och bloggar och kollar på skit-tv. Nån som har ett bra tips på hur man kommer igång igen?

Hemliga klubben

Denna helgen har bästa killkompisen varit i Oslo och hälsat på, vilket inneburit att jag har varit ute på klubbar hela två helger i rad nu. (En kan ju nästan tro att en är tillbaka i Tokyo så som en är ute och flänger på helgerna nuförtiden.) 

Vi drar på klubb Internasjonalen eftersom ryktet på gatan säger att en rolig dj-duo underhåller där med elektronisk musik. När vi kommer dit är det för mycket folk på nedervåningen, men vi hittar snart en slingrig trappa som vi misstänker leder till ett dansgolv på våningen ovanför. Helt säkra blir vi inte eftersom det stinker så mycket av urin på vägen upp att vi beslutar oss för att överge stället. Synd på dj:arna misstänker jag, men en vill ju inte dansa i kisslukt i alla fall... Beslutet görs lite lättare av att vi inte behövt betala någon inträdesavgift för att komma in.

Istället hamnar vi på The Villa, inte långt därifrån, där det grymt hemliga, isländska, bandet FM Berlin* spelar. Det faktum att de är så hemliga att de inte ens finns på Internet hindrar inte det glada folket på dansgolvet från att sjunga med i alla låtarna. 

The Villa är på det hela taget en ganska soft klubb, med dels ett hemligt, runt rum med soffor längs väggarna där man kan sitta och chilla, och dels ett hemligt dansgolv som jag hade missat totalt om inte killkompisen hade pekat mig dit. På det stora hela taget en helt ok klubb med glada människor. Det här börjar ju arta sig lite, Oslo!

*Hur hemlig måste man inte vara för att inte finnas på internet? Gömmer de sig för någon, tro?

japanska skönhetsideal

Maria bloggar om när hon träffade skönhetschefen på japanska Vogue, och skriver såhär (apropå skönhetsideal i Japan och hur långt många är villiga att gå för att uppnå dem):

Ett argument som också ofta kom upp var att japanska män attraheras av ungdom och att det finns ett så stark preteenideal här som kvinnorna verkligen kämpar för, annars vill karlarna helt enkelt inte ha dem. I våra svenska ögon kan det tyckas konstigt att männens synpunkter ska styra en hel livsstil (i väst är det inte helt okej att säga att "jag gör så här för att få killar"), men i Japan finns inte riktigt det synsättet. Det handlar inte om förtryck, utan att hålla harmoni och attraktion. Samma sak när det gäller hårborttagning - männen tycker inte om hår, därför tar vi bort det, inget snack.

Jag är mer förtjust i smink än de flesta, och det är mig inte främmande att lägga både tid och pengar på att pilla med mitt utseende. Det blir, med andra ord, svårt att opponera sig mot det här utan att låta som en hycklare, men jag ska göra ett försök.

Det jag reagerar på när jag läser det här är inställningen/villfarelsen att det är inte är förtryckande (och därtill ett sätt att bevara harmonin!) att modifiera sin kropp och sitt utseende enbart för att man vill attrahera partners. ("Annars vill karlarna inte ha dem!") Nog för att det mesta i civilisationen tillkommit genom att människan velat imponera på andra människor så att de får ligga (deo, musik, takvåningar, rymdraketer osv), men vore det inte att föredra att man sminkar sig för att man tycker att det är kul att leka med färger i ansiktet eller tränar för att man vill vara sund, snarare än att bara: "Äh, vi gör det för killarna..." Det känns så himla... pantat på nåt sätt.

Jag har en japansk vännina som är 170 lång och väger mindre än 50 kilo. Hon är precis på gränsen till att se ut som en streckgubbe. Hennes pojkvän har sagt till henne att han inte vill att hon går upp i vikt (och det är sant som Maria säger, "annars vill männen inte ha dem"), så trots att hennes armbågsben nu börjar bli tjockare än själva armen är hon fast besluten att bli smalare. 

En annan japansk väninna avslöjade häromdagen att hon också vill bli smalare. "Men..." säger ja oförstående... "...du har ju den perfekta kroppen." (Och det var inte bara någonting jag sa. Hon har kroppstyp: slank med antydan till magrutor.) Hon funderar en stund, och sen ler hon. "Mmm, fast jag skulle inte ha något emot ifall jag blev så smal att knäna såg knotiga ut genom jeansen." 

Det är, bland annat, det här som är idealet. Det värsta av allt är att jag kan ingenting säga till de här tjejerna. Eller, rättare sagt, ingenting jag någonsin skulle kunna tänkas säga till dem skulle ha någonting mer än en tillfällig effekt. Jag vet hur de tänker. Man försöker tala förnuftigt och sakligt med dem, de säger "Mm, ja, jag vet att det är dumt..." samtidigt som de egentligen tänker "Bara för att du säger att jag är smal nog, och dessutom skulle kunna lägga på mig ett par kilo utan att det vore katastrof, betyder det inte att det är sant".

Men tillbaka till ämnet... jag kräks när jag läser frasen "pre-teen idealet" och jag tycker inte att det är det minsta bra att någon tycker att det upprättandet av idealen är ett fint sätt att behålla harmoni på. Skönhetsidealen i Japan är ibland absurda och lite läskiga. Det är "pink nipple cream", hudblekning och bantningspiller med "före"-bilder där 155 cm långa brudar väger 47 kilo och "efter"-bilder där de väger, mer acceptabla, 42.3 kilo.

Jag motsätter mig att man signalerar att det är härligt att folk äntligen kan få följa skönhetsideal i fred, utan att de ifrågastätts.

Hell's Kitchen

...ligger i Moss. Det trodde du inte, va? Du hittar det form av en restaurang vid namn Dolly Dimple’s (nej, jag har inte stavat fel, den apostrofen ska vara där). En tom restaurang där du, 45 minuter efter att du beställt, får beskedet att kocken bränt er mat, där sällskapet två gånger får in fel beställningar och där du får vänta 30 minuter på en läsk. Lustigt att ett ställe som heter Dolly Dimple’s kan få dig så deppig. De kanske bara är väldigt flinka till ironi.

Finheter

Åååååååååh, Matilda, en av de bästa barnböcker som nånsin skrivits (av Roald Dahl) går på tv nu. Gissa om jag kommer strunta i att packa till sista stund?

Maskiner och makrill, baby!

Jag är så duktig. Tog med en kollega till gymmet idag. Hejja oss! Vi gick på ett 30-minuters mage/rygg-pass och jag kom fram till att jag gillar maskinerna bättre. Helt tvärtemot vad jag trodde innan jag började gymma, då jag förväntade mig att jag skulle köra olika pass kombinerat med styrketräning. Maskinerna är mina vänner.

Så kommer jag hem efter gymmandet, vrålhungrig, och vad äter jag? Knäckebröd med makrill. Jag håller på och förvandlas till en norska. Scary.

Lördagstrevl!

Mot bättre vetande gör jag det igen. Går på klubb i Oslo. Går på två faktiskt (men den första är alltför full), vilket resulterar i att vi kommer sent till den andra klubben och får stå i kö. Kö är tråkigt. Smiter in när båda vakterna vänder ryggen till för att ta hand om en besvärlig kund. Dattera til Hagen visar sig vara en mysig liten klubb med en våning att sitta och chilla på och en övervåning med ett lagom stort dansgolv. DJ:n spelar 60-talslåtar och det dansas helt opretentiöst. Stämningen är uppsluppen och avslappnad, mycket tack vare det goda sällskapet. Men precis när vi börjar komma igång ordentligt är det slut. Synd på en bra klubb. Nästa gång får vi ge oss ut ännu tidigare.

Sticker in på Mackedonkan intill och köper en cheeseburgare medan vi väntar på taxi. Skaffar en kompis i kön. En människa som frågar mig, på japanska, om jag snackar japanska. Han verkar vara en trevlig prick så jag säger åt honom att facebooka mig. Någon taxi får vi aldrig tag i. En sån tur att det bara tar ca 25 minuter att gå tvärs över stan. Tänk om man kunde ha såhär trevligt varje helg!

STFU

Tillbaka i Oslo över helgen. Hade ingen lust att sitta och uggla på hotellrummet i Moss en hel helg. Skönt att vara tillbaka i sin egen lägenhet och ha allt man behöver nära tillgängligt. Stort minus: Grannarna som bor under mig är igång igen. Det övergår min fattningsförmåga. Folk som låter onaturligt mycket... hur tänker de egentligen? Jag har rätt att spela min musik så högt jag vill i ett extremt lyhört lägenhetskomplex. Lite extra bas... Sådärja. Eller tänker de över huvud taget?

Just nu är det inte ens musik som spelas. TV:n är på - på högsta volym. Jag är lite nazi när det gäller sånt här. Stampade lite i golvet. De bankade tillbaka. Behöver jag säga att de inte sänkte volymen? Så sjukt irriterande. Jag tror jag hatar dem pyttelite. Jag tror också att jag kanske ska be om att få byta lägenhet. Fy fan vad jobbigt...

Fammel...

Dimman i Moss, folkens. Dimman!!! Det går inte att se ett dugg! Och jag gick en 45-minuters promenad till gymmet i staden, där maskinerna pratade spanska och jag tröttnade efter en halvtimme. Och när jag sen skulle ta bussen... så åkte den bara förbi mig och killen på hållplatsen. En timme till nästa buss. Vi tog en taxi in till stan tillsammans. Helt klart värt det!

Ode till bubbelplast.

När du fjärnats från butiksinredningen och ligger i en strålande hög i hörnet efter att modigt ha tjänat ditt syfte, att skydda vadhelst det är du omsluter, är det bara jag som kastar lystna blickar åt ditt håll. 

Ack, att få klämma på dig tills luften pyser ut i ett njutningsfullt "popp"! Men nej, jag måste låta bli. Vad ska folk tro? Så jag låter dem kasta dig i en container, flera veckors sysselsättning i soporna, helt utan protester och fortstätter sätta upp mina hyllor.

I-E-A-I-A-I-O

Nu har jag packat det jag ska med 17 minuter till godo. Precis så att det ska bli lagom med tid över till en stunds inombordspanik. Jag har hållt den inkapslad och nedtystad, men nu bubblar den liksom över utan att jag kan göra någonting åt det. Hela mitt inre leker hela havet stormar och säger "Det kommer aldrig gå det här. Ditt japanska visum kommer schabblas bort för att ingen tror dig när du säger att det är allvarliga grejer och att hakuna matata, en fin strategi som med fördel kan tillämpas på stora områden i livet, är helt fel strategi när det kommer till att handskas med japansk byråkrati." Och jag vill lite kräkas av nervositet. Tänk om jag måste bli kvar här...? Istället byter jag ut Bob Marley mot System of A Down i högtalarna, vilket lugnar nerverna en aning, tar mitt pick och pack och åker till Moss.

Tjingeling folkens!

Nu har jag packat hälften av det jag ska till imorgon. Jag blir bortskickad till Moss tillsammans med en del andra för att hjälpa till när en butik ska göras om. Min förkylning har inte riktigt gett med sig än, men jag hoppas att det ska gå bra ändå.

I morgon bitti drar vi i alla fall ut till obygden och ska bo på hotell under de nästan två veckorna vi är där. Det ska bli spännande att se om jag kommer ha något internet den närmsta tiden eller inte. Det kanske behövs lite internet-rehab nu efter min förkylningsperiod. Jag har nästan vuxit ihop med min macbook så oskiljaktiga som vi varit. Utifall att jag skulle stå mitt ute i ödemarken utan internet tar jag med mig mitt Nintendo DS (Jag har fortfarande inte spelat klart Zelda.), iPoden, en mangabok, min elektroniska japanska ordbok (annars kan jag inte slå upp ord när jag läser mangan), samt min dator och nästan alla avsnitt av the Simpsons på min externa hårddisk. Min packning består till större delen av skrot... Men är man ett barn av överstimuleringens och teknikprylarnas era, så är man.

Japansk rasism

Maria bloggar om japansk rasism och jag kan inte låta bli att undra hur det kommer sig att vi uppfattar en del saker så olika. Jag har hört mycket om japansk rasism (särkskilt mot andra asiater, och då främst mot koreaner) men eftersom jag inte tillhör den gruppen är det ingenting jag upplevt själv. Jag tar tillfället i akt och frågar en av mina kollegor, som jag bjudit hem på middag, om de vita kampanjbussarna som ropar ut rasistiska budskap lite här och var. Kollegan bor i Roppongi, Tokyos mest internationella område, där kampanjbussarna ibland ställer sig framför olika ambassader och ropar ut sin rasistiska propaganda.

"Jag tror inte att de som sitter i bussarna alltid håller med om propagandan de läser upp." säger hon. "Ofta kan det vara så att det är cheferna allra högst upp är de enda som faktiskt är invandrarfientliga. Och om chefen säger åt dem att göra si eller så, och så gör de det bara. Det behöver inte betyda att de håller med eller faktiskt bryr sig om vad det är de rabblar i megafonen."

Det här med "invandrarna kommer och stjäl våra jobb" ropas ju lite här och var i i-länder runtomkring, men jag dristar mig att påstå att det, i fallet Japan, knappast är så att det väller in invandrare som konkurrerar ut infödingarna om jobben. Arbets- och uppehållstillstånd delas inte ut lättvindigt i Japan. De tar, med andra ord, inte in folk de inte behöver från början. Och som en som faktiskt åker till Japan för att "ta deras jobb" kan jag säga att det inte kommer bli lätt för storföretaget H&M att övertyga det japanska migrationsverket att släppa in mig i landet och låta mig arbeta där. Jag vågar nog till och med påstå att det kommer vara så svårt att det inte är säkert att det går.

Men tågen då? Byter folk verkligen plats för att slippa sitta vid utlänningar på tåget? 

Personligen kan jag säga att min uppfattning nästan är den motsatta. Inte så att folk sätter sig bredvid dig bara för att du är utlänning, men det är många nyfikna blickar och ett och annat högstadiegäng som tar kort på dig med mobilen. Kollegans teori över det här med att folk byter plats lyder som följer:

1. Man byter plats för att man vill ha mer plats att bre ut sig på (eller för att komma åt ett av de ack så åtråvärda sätena vid dörrarna).

2. Precis på samma sätt som man inte sätter sig bredvid någon som skulle kunna vara yakuza, gyanguro-tjejer eller fulla människor, undviker man att sätta sig bredvid utlänningar av den enkla anledningen att man inte kan förutse deras eventuella reaktioner (om man skulle stöta till dem, trampa på dem, somna på dem etc.) Även om det är osannolikt att de skulle reagera aggressivt eller otrevligt så väljer man det säkra före det osäkra för att undvika bråk.

Och även om den äldre generationen kan ha negativa åsikter om utlänningar/invandrare i Japan så håller det på att förändras. Den yngre generationen är mer öppen och nyfiken på andra kulturer. Och skulle man möta öppen rasism i Japan bör man komma ihåg att det även i Sverige fortfarande finns tillfällen då surtanter muttrar "Ska du inte ta och sticka hem till ditt eget land, svarting?" när man står och väntar på bussen, och folk med icke svenskklingande namn blir förbisedda på både bostadsmarknaden och arbetsmarknaden utan att vi anser det representativt för hela vårt rike.

Å andra sidan är det jämförelsevis väldigt lätt att accepteras som svensk. Du kan vara svensk även om du är adopterad från Colombia, även om båda dina föräldrar är araber, även om du bryter litegrann på ett annat språk, men för att accepteras som japan duger det inte med annat än att ha rent japanskt blod i ådrorna. 

Nu får det vara nog.

18.01 på en lördag förvandlas Oslo till en spökstad. Jag kan leva med att affärerna stänger, men caféerna? För att inte tala om söndagarna då alla affärer är stängda och det fåtal caféer som har öppet är konstant fullpackade. Snälla norrmän och -kvinnor... vad gör ni på helgerna egentligen? Ligger alla hemma med baksmälla, nerdragna persienner och grymtar hela söndagarna långa, varje söndag?

Jag har försökt se det positiva i att bo i Oslo. Det fina med den långsamma takten, att staden, som ska föreställa en huvudstad, är snäppet mindre sömnigt än Arvika, den rena luften, närheten till hemstaden, etc i all oändlighet, men nu går det fan inte längre! Ge mig mina grå skyskrapor, neon, dygnetruntöppna klädbutiker, så mycket folk att det inte går att ta sig fram på gatorna, smockfulla tåg, ramenshops i varje hörn och ordentliga klubbar!

Ge mig framförallt tillfredställelsen av att bara gå runt på gatorna och vara nöjd med det. Att se någon gå gatan ner i så egen stil att man myser för sig själv resten av dagen existerar inte här. Jag är less nu. Ge mig mitt Tokyo.

Egenheter

Jag lyckas inte somna så jag går upp för att skriva en låt. Längesen jag fick impulsen att skriva. Men allt som kommer ut blir bara blaj, och det beror delvis på att jag inte har rätt penna.
 

Jag kan inte skriva texter med vilka pennor som helst. Det går liksom inte med en kulspetspenna med blått bläck till exempel... helt fel. Helst ska det vara en kulsspetspenna som ger en väldigt tunna och hårda streck. Svart bläck. De ger ett bättre skrivflow av någon egendomlig anledning.

Suck... nu bloggar jag bara för att jag fick skrivkramp mitt i impulsen att skriva låt. Och nu undrar jag vad andra människor har för quirks. Skriv i kommentaren och berätta. 

Mysteriet med crappiga tv-serier

Ok, vad är dealen med att alla tråkiga amerikanska tv-serier, där huvudkaraktärerna är en tjock kille och hans osannolikt snygga fru, blir hyllade?
 

Jag förstår precis om det är så att de har höga tittarsiffror för att de går ungefär när folk kommer hem från jobbet och vill stänga av hjärnan lite, men på sistone har jag hört flera människor uttrycka sin beundran för serier som "The world accordning to Jim", "Kungen av Queens" och liknande serier och jag kan inte låta bli att undra om deras hjärnor ruttnat lite av för mycket tv-tittande.

Och en grej jag aldrig nånsin kan förstå är hur "Alla älskar Raymond" har kunnat få så mycket uppmärksamhet. Någon som har ett vettigt svar på hur det kan ha gått till?

Bra saker med att vara hemma med feber:

• Man träffar folk på msn som är vakna på andra sidan jorden som man inte pratat med på jättelänge

• Man kan titta på tråkiga day-time tv-serier och läsa alla bloggar man inte hunnit läsa på ett tag

• Man får äta glass till lunch 

Human art

Logik

Eller vad säger ni om det här? "Eftersom jag inte ska gå till gymmet idag så äter jag godis tills jag mår illa."

Utmaning: sunt förnuft

Det är inte så att jag är hypokondriker, men jag kollar vidare lite på Netdoktorn och snubblar över ett stycke information om influensa:

"Fuktig luft eller kyla kan inte utlösa influensa som många tror. Däremot kan plötsliga temperaturförändringar få symptomen att visa sig snabbare."

Det här kittlandet i bröstet jag har har inte resulterat i någon hosta än så länge, men när jag går in i badrummet för att borsta tänderna, så som man gör om mornarna, och får ett infall att "provhosta" lite. Och aj, vad tungt det var. Och där tog jag mitt förnuft till fånga och bestämde mig för att stanna hemma istället för att gå till gymmet och "bara styrketräna lite".

Nu är det absolut inte säkert att jag har influensa bara för att jag har något väldigt mörkt och elakt i bröstet, men det känns ju onödigt att vara dumdristig. Och jag har självklart, som alla andra, inte tid att bli sjuk. Nästa vecka skickar H&M mig och några till ur Japan Teamet till Moss för att hjälpa till att bygga om en butik i 10 dagar. En lärorik upplevelse, I'm sure, såvida man inte ligger till sängs med feber och hosta dvs...

Netdoktorn vs mammorna

Vaknar återingen vid 6-tiden en hel timme innan klockan ringer och äter frukost. Jag har nya, färgglada, frukostskålar och tallrikar som jag köpte på MIQUEs rea igår. Det behövdes lite färg i de i övrigt helt vita köksattiraljerna. 

Planen är att jag ska äta frukost och sen ta mig till gymmet nu på morgonen, eftersom jag börjar så sent idag, så att jag har resten av förmiddagen fri till att hitta på andra saker. Men det killar fortfarande i halsen... eller egentligen i bröstet, och jag undrar om det är möjligt att dra på sig en lunginflammation av att gå från varmt till kallt.

Netdoktorn säger att man får lunginflammation genom att man blir smittad av någon annan eller genom att sjukdomen sprider sig via blodet från en annan del av kroppen till lungorna. Eller genom farliga kemikalier i en brand eller inandning av maginnehåll. Det låter alltså inte som om det är troligt att jag har lunginflammation, men mammorna då? De som alltid uppmanade oss att ha tjockt med kläder på oss när det var kallt, och som alltid ville att vi skulle byta om när vi blev dyblöta i regnet "så att vi inte drar på oss en lunginflammation..." 

Jag bestämmer att jag drar till gymmet i alla fall, så behöver jag inte köra så mycket konditionsträning, bara lite styrketräning så att jag får behålla benmusklerna jag skaffade mig härom veckan... 

Tisdagsträning också.

Jag överlevde!  Eller mina knän gjorde i varje fall det, när jag förnuftigt nog bestämde mig för att inte köra "åka-skidor-maskinen" (ni vet vilken jag menar!) på högsta motståndet. Fast nu kittlar det i halsen i stället. Kan man bli förkyld av att gymma? Jag tar en C-vitamintablett, nej två, för säkerhets skull. 

Efter ca tre veckors gymmande kliar jag mig precis ovanför armvecket och undrar vad det är för hård bula jag har i armen. Det är en bicepmuskel. Några dagar senare, ungefär samtidigt som min mamma är här, upptäcker jag någonting som buktar ut på yttersidan av låren när jag hukar mig ner för att ta upp min väska. Fler muskler! De här syns till och med, till skillnad från bicepmusklerna som jag bara känner.

Jag har modifierat mitt träningsprogram lite. Jag har fått en massa bra tips av en brud som jag gymmade ihop med och som verkade ha koll på sina grejer, så nu lyfter jag 15x2, i stället för 10x3, set. Plötsligt kan jag inte alls lyfta lika tungt, men i gengäld kommer jag få mycket längre och finare muskler nu. Dessutom kör jag numera en småtråkig halvtimme med att bara höja pulsen innan jag börjar styrketräna eftersom det ska vara lättare att bygga muskler då. Som en bonus kanske en del av fettlagret som döljer bicep också försvinner... vi får se.

Aha! Nu kom jag på vad kliandet i halsen kan vara. Jag har kanske lyckats med konststycket att dra på mig en förkylning i kylan på väg hem från gymmet... Jag dricker lite te och håller tummarna för att det går över. Jag har ju fortfarande tre dagar kvar på veckans utmaning.

Work it, granny!

Stödgrejer för knäna är ju asdyrt juh! En kostar 180 NOK, och med tanke på att jag har två knän... Ja, ni förstår ju att det blir en massa pengar. Så jag har inte köpt några. Jag ska iväg till gymmet om en stund. Vi får se om jag kan gå sen... Jag ska förvisso få lite pengar snart, så då kanske jag känner mig rik nog att köpa knästödgrejer och en liten rullator. Dumt att låta bli egentligen. Det är inte meningen att knäna ska hålla på och knäppa och klicka som de gör nu... Plus att rullator låter som en himla kul accessoar. Kanske om man pimpar den med eldsflammor eller fartränder eller nåt. Fartränder! Det hade vart nåt!

Rrrrrring!

Oh yeah! Sovmorgon idag. Ställer klockan på 7. Är uppe extra länge, jag får ju hursomhelst sova till senare än vanligt, det blir lika mycket sömn. Somnar till grannarnas mumlande konversationer som hörs genom de tunna väggarna. Vaknar helt själv och går upp precis när jag vanligtvis brukar stiga upp  (06.15) och när klockan ringer har jag hunnit äta frukost, läsa bloggar och till och med skriva lite kommentarer i bloggarna jag läst. Nu har jag en hel timme på mig att byta om och göra mig i ordning för dagen. En ball dag. Möte med H&M Japan Team klockan 9.30. Men innan dess ska jag förbi min gamla butik i Aker Brygge för att gå igenom ett feedbackpapper. Jag är så sjukt effektiv...

Fast jag upptäckte att jag har lite ont i knäna idag. Jag vet att jag är gammal, men vad faen...? Får skaffa mig stödgrejer för knäna så att jag inte sliter ut mig när jag tränar... Och kanske en liten, liten rullator.

Veckans utmaning

Nu har det inte skrivits nånting om mitt gymgående och min träning på ett tag, dels för att jag är rädd att ni ska tröttna på att höra hur überhurtig jag är, och dels för att jag bara kom iväg til gymmet två gånger förra veckan. (Lustigt att det känns som ett litet misslyckande att bara komma iväg till gymmet två gånger på en vecka.)

Så därför har jag bestämt mig för att försöka gå till gymmet fem gånger den här veckan. Ingen behöver känna sig dålig här, jag skulle aldrig gjort det om Oslo var en någorlunda levande stad och jag hade något slags liv, men det har jag inte, så det är helt i sin ordning att tillbringa löjligt mycket tid på gymmet. Kommer jag klara det, tro? En timme om dagen. Det är allt. Jag kollar ju ändå inte på tv... 

Det börjar i alla fall bra. Det är måndag och jag har varit på gymmet en gång den här veckan.

Rufus

Jag fick tag i ett Rufus Wainwrightdesignat linne. Hurra!!! Köpte till och med två i olika storlekar så att jag kunde prova hemma, och nu vet jag inte om jag vill lämna tillbaka något utav dem. Båda är fina på sitt sätt... Och ja, det är sjukt att Rufus är så stor i Sverige (inte riktigt lika stor i Norge, men det kan bero på att det bor typ 30 människor i hela landet...), man tror ju, naivt nog, att man har honom lite för sig själv.
 

Jag måste också hurra lite över att jag fick tag i konsertbiljetter till hans nästa konsert i Oslo (och precis i allra sista stund verkar det som, för några dagar senare var de utsålda)! Jag har lyckats med konststycket att missa karlns konserter tre gånger inom loppet av sex månader, och det har alltid varit så att jag inte ens vetat att han fanns i närheten och först fått reda på det två dagar senare, när han åkt, eller något i den stilen. Nu sist spelade han först i Sverige, två dagar senare i Norge och dagen därpå, just som han spelade i Danmark, upptäckte jag att jag missat honom. (Och första gången jag missade honom var i somras när han spelade på Trädgår'n några dagar efter att jag kom tillbaka från Tokyo.) Så jag dunkade huvudet i väggen några gånger åt min aningslöshet och bestämde mig för att se till att befinna mig på en av hans konserter så snart möjlighet återfanns. Och det gör den alltså nu. Eller i april snarare... Hurraaaa!!!

Sanning:

Murphy's lag säger att om du ska upp klockan 05.15 så måste dina grannar börja spela musik med högsta basen så att det vibrerar lite i golvet strax efter 22 på en torsdag.

Fashion Agains AIDS @HM

Som jag hoppas att alla vet kör Fashion Against AIDS igång imorgon (Alltså fredagen 1/2).  En massa fräna artister har lekt fram lite t-shirts åt H&M och 25% av intäkterna går till AIDS-forskning. Och jag leker lite klubben för inbördes beundran med mitt eget företag och flinar förnöjt åt deras win-win-win-arrangemang. De får pengar för en massa snyggt designade t-shirts, det trillar in pengar till AIDS-forskningen och vi får äga fina plagg, kanske av artister vi verkligen gillar. (Nämnde jag att Rufus Wainwright är med som designer? Näe, det är kanske för att jag inte vill att ni ska veta det så att jag kan köpa alla hans tröjor själv...). It's genius!

På tal om smarta grejer som företag gör ibland: Jag tänkte på en sak härom dagen. När jag var student fanns det två banker som hade "studentpaket" som innefattade bankkonto, visa-kort och internetbank till någon extra förmånlig deal. Nordeas paket kostade otroliga 9 kr i månaden, eller nån annan löjlig struntsumma, SEB:s kostade 0:- Vilken tror ni jag valde? Och tror ni att jag kommer byta nu, när alla tjänster kostar lika mycket på alla banker, bara för att jag inte är student längre, eller blir jag kvar hos min bank, kanske för alltid? Så sjukt smart av SEB. Så sjukt korkat av Nordea.