- Jag blir snäll när jag är full -
Jag frågar runt lite i mitt sällskap, och alla verkar vara hyfsat nöjda och villiga att dra med till något ställe där man bara kan sitta och dricka öl tills morgontågen börjar gå. Problemet är bara att när jag säger "Kom så går vi då." så blir de lite tveksamma, och ska bara kolla på den här grejen, eller kanske stanna här en stund till och bara... vela lite? Förutom att jag redan är lite trött på stället börjar jag få ont i öronen av den höga musiken (jag glömde öronpropparna hemma i all hast) så jag vill bara därifrån. Henrik är den enda som fortfarande är med, så jag tar med honom och går en gata ner till en mysig, och relativt dyr, bar vars främsta egenskap är att den är ganska tyst.
Jag drack inte så mycket på klubben och får, av någon anledning för mig att beställa in whiskey och edamame till både mig och Henrik. Edamame är gröna sojabönor, och enligt mig det allra godaste drinktilltugget. Efter en stund stöter Henrik lite på mig, och blir lite ledsen när jag berättar att jag faktiskt har en pojkvän hemma i sverige, men det går över när jag bjuder på en mojito. Efter ett tag erkänner han att vi har en gemensam bekant. (Alla som jobbar på liseberg: Håll i er nu.) Henrik har bott ihop med Ingemar! Ingemar hade tydligen nämnt för honom att det fanns en tjej som hetter Rim på Liseberg som kunde lite japanska, och när Daniel hade sagt att de skulle möta en tjej som heter Rim, hade Henrik lagt ihop två och två. Helt sjukt vad liten världen kan vara ibland.
En halvtimme innan morgontågen börjar gå utbryter det lite tumult vid bordet intill oss. Den svarta kvinnan som suttit i sällskap med en japansk, plufsig herre ropar något om "I'm not gonna pay for this!". Jag sitter närmast deras bord och vänder mig om och får ett: "He told me 'Come let's go to a bar and I will buy you drinks' but now he says he's not gonna pay! I'm not gonna pay for this!" i ansiktet. Servitrisen skyndar fram för att höra vad som står på och jag översätter så gott jag kan. Under tiden har mannen ställt sig upp och ropar: "Come on let's go!" på japansk engelska. "NOW! We go now! Together!" varpå kvinnan ändrar sig lite. "I'm not going anywhere with you!!! NO!" och till servitrisen "I pay for my drinks! I'm not going with him!". Till slut sätter sig mannen i baren och tjurar. Kvinnan fortsätter leka offer och pratar om att de inte kände varandra och han ville bjuda henne på en drink etc... Hon är ju uppenbarligen antingen lite full eller lite bakom flötet, eller lite både och, och säger att hon inte vågar gå därifrån för att hon är rädd för honom. Vid det laget har tågen börjat gå igen och jag frågar om hon vill göra oss sällskap till stationen om hon är så rädd och hon tackar ja. Medan jag emottager hundratals ursäkter från den stackars servitrisen och "Går det verkligen bra? Är det säkert det? Förlåt oss så hemskt mycket kära kund." har kvinnan gått ut genom dörren och när vi väl kommer ut är hon försvunnen.
Henrik föreslår att vi åker in till Tokyostationen och hittar ett lovehotel att sova på i några timmar eftersom han ska hämta en kompis som hälsar på från Sverige där klockan 12. Han bedyrar dyrt och heligt att han inte har några baktankar (trodde han verkligen att jag skulle gå på den lätta?). Eftersom jag är så himla snäll när jag är full föreslår jag istället att vi åker hem till mig. Familjen är bortrest över helgen och det är bara Pontus hemma, och han har säkerligen ingenting emot att någon sover där i 2-3 timmar.
Efter en hisnande cykeltur där jag sitter på sadeln och Henrik, full som en kastrull, skjutsar mig (vi var säkert nära döden ett antal gånger) är vi framme vid huset klockan 7 på morgonen. Henrik hinner ställa sin klocka på 10:00 innan han på slocknar i soffan. Jag går upp och ställer min mobil på 10:30 innan jag däckar i min säng.
Jag vaknar utvilad i min säng och då vet jag att det är kört. Bådas mobiler har ringt, båda har sovit sig igenom det. Ni förstår, japanska mobiler fortsätter inte ringa om man inte stänger av alarmet. De spelar bara en liten melodi, och stänger man inte av den får man en fin ikon i mobilfönstret. En ringklocka och så ordet "MISS" ovanför. Tack för den.
--- SLUT---
De spektakulära bilderna från den här kvällen kan man faktiskt hitta här.
-Decadance-
Klubben är inte jättestor, och här trängs en hel del människor i knäppa utstyrslar. En tjej har plasthår i olika färger, en kille har såna där byxor som cowboysarna har, med hål i grenen och rumpan och ett par string under, en kille i nättröja, volangkjol och stay-up-strumpbyxor... och ja, ni fattar. "Cybertema" tycks som sagt kunna innebära vadsomhelst som ser knasigt ut. Just när jag står och debatterar med Henrik, som jag precis blivit presenterad för, att "Cybertema" mer skulle varit halvnakna tjejer i olika fantasifulla utstyrslar ser jag en tjej som går runt i höga klackar och en röd, minimal latex-stringbikini. Av alla utstyrslar är det här den som får mig att tappa hakan. Det ser så märkligt ut att någon är klädd för stranden mitt bland en massa, mer eller mindre, påklädda människor. Jag VILL verkligen ta kort på henne, men jag vågar inte.
Klubblokalen är mysig. Jag vill minnas att det låg mattor på golvet i det ena rummet. Barstolarna är klädda i sånt där komönstrat tyg och här och var finns det en liten soffa upptryckt mot en vägg. Och just det ja, en tatueringsstudio har slagit upp läger mitt i rummet med mattor. Jag överväger att tatuera mig, som en galen "tokyogrej" (typ, kolla här vad spontan jag är!), men den tanken passerar rätt snabbt. Så spontan är jag tydligen inte.
På dansgolvet står en liten scen där en tjej i fantasifull baddräkt och killen med cowboybyxorna "uppträder" lite halvt oengagerat. Lite senare kommer en till show som är lite mer... dekadent kan man kanske säga... En tjej med sån där S&M-latexmask för ansiktet går upp och dansar i fem minuter innan det kommer ut en till tjej, en dominatrix, och "kedjar upp" henne. Sedan blir den första tjejen topless och piskad över brösten med en sån där sjusvansad piska. Hårt också, låter det som! Showen avslutas med att dominatrixen tar på sig en strap-on-dildo och juckar med den i den andra tjejens mun. Ojojojoj, tänker ni, vad knaaaasigt. Men just där och just då kändes det varken chockerande eller upphetsande... "Jaha, och?" var ungefär min reaktion...
När showen är slut tycker jag att det börjar bli lite tråkigt. Alla SER galna ut, men stämningen är väldigt lugnt, på gränsen till tråkig. Snart nog har man sett alla olika outifts och det händer liksom inget mer. Men DÅ! Då kommer plötsligt det bästa jag någonsin sett i hela mitt liv. En kvinna med en lång grön peruk och piratmundering anländer i sällskap med... en DVÄRG!!! Nej, jag skojar inte! Det var en grönhårig pirat och en dvärg, och det var det bästa jag någonsin sett!!! Dvärgen var dessutom en 100 år gammal kvinna i cowboymundering. Det går inte att slå. Jag tillbringar en halvtimme med att försöka få ett bra kort på dem i smyg, men det visar sig vara frustrerande svårt. Längdskillnaden gör det väldigt knepigt att få med båda två utan att kapa någons huvud... Vid ett tillfälle ser jag en annan tjej som sitter på en stol sträcka ut händerna och göra en "kom-hit"-rörelse, som man gör till små barn eller hundar, till dvärgen, för att sedan lyfta upp henne och sätta henne i knät. Det såg väldigt sjukt ut. Som att det var någon slags människo-chihuahua. Jag bestämde mig för att piraten och dvärgen var höjdpunkten på kvällen och bestämde mig för att dra vidare i natten innan jag fick tråkigt.
....fortsättning följer.
- Ensam i Roppongi -
"Hej, vill du hänga med på klubb på fredag?" skickar Daniel till mig som sms. "Självklart vill jag det" skickar jag tillbaka. "Ok, återkommer med mer info i veckan." Ok, härligt. Jag har inte fått tillfälle att gå på klubb sedan jag kom hit, och sedan jetlagen gick över är jag inte längre apatrött klockan 20, vilket möjliggör trevligt Tokyoklubbande.
Nu vet vi ju redan att Daniels kompis har tagit fel på dag, och att det visar sig, på fredag kväll, att själva klubben faktiskt är på lördagen. Så vi snabbspolar lite i berättelsen.
Jag får lite hjälp med att leta upp klubben på Google map. Själva stället som klubben hålls på heter inte Decadance, utan Bronze visar det sig och ligger inte långt ifrån Roppongi station. På Google map går det att zooma in så mycket att jag ser att den närmaste utgången från stationen är den som heter 4b. Jag ger mig själv minimalt med tid att göra mig i ordning genom att få för mig att cykla till Shibuya och sedan gå i affärer i två timmar innan jag cyklar tillbaka. Eftersom jag vill vara i tid på Roppongi station ber jag Rasmus hjälpa mig att hitta en bra färdväg som gör att jag är framme ungefär runt klockan 24 när vi ska träffas. Jag har 25 minuter på mig att göra mig i ordning, och det slutar med att jag cyklar som en dåre för att hinna med tåget. Jag sabbar dock ändå färdplanen genom att åka en station för långt med mitt första tåg. När jag ska sms:a till Daniel ser jag att batteriet i telefonen håller på att ta slut. (Men det var ju fullt för 20 minuter sedan!!). Sms:et lyder: "Åkte för långt med tåget, står och väntar på att åka tillbaka. dåligt batteri i mobilen, så vi kan väl ses vid utgång 4b i Roppongi." Jag får ett sms tillbaka som lyder: "Vi blir nog lite sena. Vi är där om ungefär en timme. Du kanske ska gå in före oss". Och jag som stressade ihjäl mig för att hinna i tid...
Jag bestämmer mig för att ändå vänta på dem i Roppongi, de är ju där om bara 25 minuter. Jag väntar och väntar, och sedan slutar tågen gå. De har missat sista anslutningståget. Jahapp. Och nu då? Det tar mig kanske 25 minuter att hitta till Bronze. Dresscoden på Decadance är "Cyber" vilket innebär att de flesta har klätt ut sig. "Cyber" verkar betyda allt från dockkläder till latex till dragqueens. Och här står jag... och ser ut som en människa. Tråkigt. När jag har väntat utanför klubben en halvtimme inser jag att jag nog får roa mig på egen hand i natt, och då vill jag hellre göra det på en klubb där jag inte sticker ut genom att se "normal" ut. Jag går ut på den stora gatan igen och nästan fysiskt stöter ihop med Daniel och Ellika. Efter ett snabbt stryptag är allt prima och jag leder en grupp vanligt klädda svenskar till Club Decadance.
...fortsättning följer.
Jag har varit på klubb för första gången sen jag kom hit. Kom hem klockan 7 i morse. Det hände så sjukt mycket att jag nog måste blogga i kapitel om vad som hände. Jag kan säga att ni har en del sjukt underhållande läsning att se fram emot här...
Jag lyckades cykla till Shibuya igår. Det var ganska lätt. När man hittat motorvägen följer man bara den hela vägen tills man ser en massa blinkande neonljus och då svänger man och åker mot dem istället. Syftet med att cykla till Shibuya var egentligen bara att ta reda på hur man kunde ta sig fram dit. Det var lite motigt att cykla dit för bitvis var det uppförsbackar, men det gick ändå utan några större problem. Men det kändes inte speciellt sunt och bra för lungorna. Man åker ju under en motorväg större delen av vägen. En gång åkte jag igenom ett moln av fint damm, det kändes inte speciellt fräscht. Jag har upptäckt att det finns en gärns för hur länge man kan hålla andan när man cyklar...
När jag ändå cyklar hela vägen till Shibuya kan jag passa på att kolla in 109, en populär galleria med inriktning på extremt ungdomligt Tokyofashion typ. Så när jag har nått fram till neonljusen börjar jag titta mig omkring efter vart den kan tänkas vara någonstans. Jag cyklar långsamt genom folkmassan och inser att jag aldrig kommer hitta utan att ta upp kartan som jag har med mig. Jag stannar cykeln på ett lämpligt ställe för kart-framtagning, och när jag vänder mig om står det 109 på en jättestor glittrig skylt precis framför mig. Vilket flyt!
...jag har varit här i lite mer än två veckor nu och undrat för mig själv varifrån jag fick idéen att alla japanskor är jättesmala, och hur det kan komma sig att jag inbillat mig att jag är fylligare än de flesta i Tokyo. Jag har ju sett massor av japanskor som går runt och ser ut som jag och inte alls är pinnsmala! Här kommer förklaringen: Sju våningar Tokyofashion. Sju våningar av byxor som är för små för mig. Och jag undrar bara: Vart fan handlar alla japanskor som inte är pinnsmala sina byxor?! I 109 var storlekarna begränsade. S, M och L (fast jag såg inga L-storlekar), och jag får helt enkelt inte plats i japanska storleken M för att den motsvarar svenska storleken S, på gränsen till XS. Jag är lite stött över att japan tycks tycka att jag är Large...
Här ligger jag i sängen och segar fastän klockan redan är 11. Jag ursäktar mig med att jag faktiskt inte kom hem förän vid 3 igår... Man ska inte blogga när man är trött, usch vad många stavfel det blev (i "gårdagens" inlägg) som jag fick rätta nu. Idag är jag grymt sugen på att prova att cykla in till Shibuya, men det får jag nog vänta med lite. Ponchan, som var au pair i den här familjen innan jag kom hit, ska komma idag vid kl 13 och bo här i några dagar. Och eftersom familjen är borta och åker skidor över helgen måste jag vara hemma och ta emot honom. Såhär ser lillebror i familjen ut när han åker skidor...
Oh my godness. Jag skulle ut med Daniel och en massa folk jag inte känner på en klubb som heter Decadance. Jag försöker ta reda på vart den ligger, men lyckas inte, och ber till slut Rasmus om hjälp. Han hittar, och undrar dessutom om det verkligen är idag och inte i morgon som vi ska dit. Jag ringer Daniel-kun och kollar, och när han har ringt sin kompis och kollat kommer vi fram till att de har tagit fel på dag. Daniel och de andra är inte villiga att köra party två dagar i sträck,och föreslår att jag tar mig till Kokubunji och går på izakaya för att sedan sova hos honom (ingen nattrafik i Tokyo). Jag överväger det i två minuter, men kommer fram till att det är för krångligt, och vi ska ju ändå ut imorgon. Så jag bestämmer mig för att gå ut själv någonstans nära...
Futakotamagawa, eller Nikotama, som man tydligen ska kalla det om man bor här, är inte så himla stort men det finns en liten jazzbar där de spelar livejazz ibland... dock inte idag. Jag cyklar dit på min kära cykel och kliver in i ett rätt litet ställe där jag blir visad till en plats vid baren mellan en tant och en ung japan. Det tar cirkus tre minuter innan tanten börjar prata med mig. Hon är en stammis och kallar inte bara bartendrarna vid namn, utan har även smeknamn på dem. Bartendrarna är "Go", "Ta" och... han som jag inte kommer ihåg vad han heter. Vi är fyra stycken som sitter vid ena kanten på baren. Stammistanten, jag, den unga japanen, och stammisgubben. Det tar inte lång tid förän tanten får oss alla att prata, och dessutom döper killen bredvid mig, som hon aldrig har träffat förut, till "Yu-chan" (han hette visst Yuuji egentligen). Tanten berättar för gubben vilka språk jag kan prata, och när hon kommer till arabiska hoppar gubben upp och kommer till oss och börjar recitera en koranvers. Jag blir helt paff, men får ingen förklaring för hur det kommer sig att han kan en sån, eftersom både tanten och bartendrarna ber mig om ursäkt och säger åt honom att sitta på sin plats. (Ja, som en hund ungefär.) Jag tycker ändå att det är helt otroligt.
Yuu-kun, den unge japanen bredvid mig som jag gissar är runt... 26-27 år gammal (vilket innebär att han måste vara minst 35 egentligen) visar sig också vara där för första gången. Han hävdar dock att han inte kan någon engelska alls, vilket gör det lite svårt för mig att prata med honom pga mitt begränsade ordförråd. Jag försöker dock ändå... bara för att jag inte har någonting bättre för mig. Yuu-kun visar sig dessutom inte alls vara så gammal som jag trodde, utan bara 24. Om japaner har skägg och kostym får de skylla sig själva om man automatiskt tror att de är minst 30... till och med tanten trodde det.
Stort tack till Rasmus där hemma som peppade mig att gå ut. Annars hade jag definitivt bara varit hemma idag.
Jag har så svårt att stiga upp på mornarna nu. Jag ställer klockan på 6 för att kunna prata med folk där hemma innan det är midnatt, sedan ligger jag och drar mig en hel timme innan jag går upp. Och idag visade det sig att jag inte ens behövde ta barnen till skolan, de blev skjutsade istället. Det är i alla fall skönt att ha mycket tid på sig på morgonen. Äta äggröra med tomat, juice, grapefrukt och yoghurt till frukost är aldrig fel.
Efter frukost är det dags för en ny japanskalektion i en ny lokal. Jag vill inte göra om samma misstag som förra gången när jag blev 20 minuter sen, så jag åker en hel timme i förväg fastän Ikejiri-stationen bara ligger 20 minuter bort med tåg. Självklart åker jag inte fel den här gången och blir en halvtimme tidig istället, så jag kollar runt i Ikejiri en stund. Den här lilla tempelgården går man igenom för att komma till lektionslokalen. Det är fint att man nästan inte ser templet för alla bilarna tycker jag. 
Eftersom jag gjorde som jag sa igår och stannade hemma hela dagen har jag inget att rapportera. Imorgon däremot ska jag på klubb! Och då minsann!!!
You never thought you'd see the day when a Rim went outside to play.
And what is it she's playing?
Soccer perchance, nu-uh, no way.
But she did, it's true, and she even enjoyed it.
Who knew?
Until, that is, she kicked the ball in an 11-year-olds face.
Oh, the shame, the humility, the disgrace.
Game over, dear friends. And so the story ends.
The boy survived, of course, that ball of brutal force.
Well, tomorrow is another day.
Maybe then we can go out and play?
Om man inte vet vad en "husbandman" är så är det här en roligt text med till synes helt på måfå valda ord. Det stämmer nog till viss del ändå...
Tack för inspirationen Erika. Jag ska putsa på mina "ta-kort-på-folk-i-smyg-skills".
Jag vaknar klockan 06:30 med ett ryck och undrar om jag har försovit mig. Det har jag inte. Grabbarna är lediga från skolan idag och vi ska ta oss till någonting som heter Round-1. Det finns tydligen lite här och var, men just det vi ska till ligger i Kawasaki, ungefär en timmes tåg (inklusive 4 byten och 2 promenader) bort. Round-1 är så mycket som en byggnad proppfull med arkadspel. På 4:e och 5:e våningen är det ゲ一ムほうだい (game-houdai), vilket innebär att man betalar en viss summa och får spela hur mycket man vill i tre timmar. Grabbarna insisterar på att vi först uppehåller oss på första våningen där man betalar för varje spel, men kan vinna saker i dem. Följande blev vunnet: En liten pringles-burk, ett nyckelringsgosedjur, och en mellanstor chokladguldpeng, och vi behövde bara spela upp 170 SEK för de raringarna!
Vidare till övervåningen och alla spel man kan tänka sig. Vi börjar med en liten match i kasta-skumgummibollar-på-varandra-samtidigt-som-man-gömmer-sig-bakom-madrasser-i-en-bur. Ganska roligt. Och sedan vidare till dansspel, trumspel, taikotrumspel, tamburinspel, DJ-spel, sjuta-folk-med-jättestora-vapen-spel, skjuta-zombies-med-mellanstora-vapen-spel, ett flygsimulatorspel där stolen rör sig, och tja, ni fattar, helt sjukt mycket spel, helt enkelt, för dryga 90 SEK per person.
Att ta sig därifrån är desto svårare. Vi får kuponger på vägen ut som vi kan lösa in mot två spel på bottenvåningen. En kupong kan man lösa in mot poletter till spel där man kan vinna fler polletter, och det slutar med att vi tillbringar 45 minuter även där. Sedan är klockan mycket och det är dags för lunch. Japanska restauranger duger icke åt de unga herrarna, och det slutar med att vi åker halvvägs hem och käkar lunch mellan två tågbyten på Mos Burger. Sedan råkar jag, innan jag hinner tänka mig för, säga att det vore gott med lite efterrätt på Starbucks hemma i Futakotamagawa, och grabbarna ropar: "Jaaaaaa!", och då går det inte för sig att backa ur.
Nu är jag mätt, matt, och sömnig. Jag funderar på att sova så att jag orkar med morgondagen också. Morgondagen kommer bestå av att jag ligger hemma och slappar. Det har jag förtjänat.
Och en sak till... vad betyder det om vattnet i kranarna plötsligt börjar lukta illa?
Två veckor har gått sedan jag åkte ifrån Göteborg. Det är skumt hur tiden tycks gå fort, men samtidigt väldigt långsamt här. Det känns som om jag knappt hunnit vara här några dagar, samtidigt som jag har kommit in i rutinerna väldigt fort, så det känns som om jag skulle kunna bott här för alltid.
Ett bevis för att jag inte har bott här för alltid är att jag lyckas åka fel med tåget på väg till min första japanskalektion idag. Jag känner på mig att det kan vara fel tåg när jag kliver på det, så jag hoppar som tur var av innan jag hade hunnit åka över halva stan. Sedan går jag på en skum... japanskalektion kan man väl kalla det... men det vore inte helt riktigt... Det är snarare så att jag kommer till en liten lokal full med små bord. Vid varje bord sitter en japan och en utlänning av något slag och konverserar. Jag får en pensionärstant till konversationspartner och det hela är... tja, trevligt. Skönt att kunna fråga alla dum-frågor man har, men som man inte kan fråga vanliga människor om. Det kan ju vara lite störande om den ena parten i en konversation hela tiden frågar hur man använder just den och den grammatiska biten.
Nästa vecka ska jag byta grupp till en som ligger i Ikejiri och då slipper jag byta tåg halvvägs. Då kanske jag inte kommer så vilse. Eller så kanske jag cyklar! Det borde inte ta mer än 40 minuter...
Fan vad mycket jag cyklar här förresten! Och jag cyklar som om jag vore odödlig! Utan hjälm dessutom... (det är jag inte stolt över). Gatorna här är så smala så det kan bli jobbigt om det är mycket trafik... då får man typ cykla upp på väggarna. Idag hände följande: När jag är cyklar hem med cykelkorgen full med matvaror tycker en bil att jag tar för stor plats och tutar samtidigt som han åker förbi mig. Vilket leder till att jag typ får en hjärtinfarkt och cyklar omkull lite... (hahaha, det lät väldigt roligt i mina öron nu). Det roliga är att jag först blir förskräckt när han tutar, som man blir av plötsliga höga ljud, men jag tänker: Inte få panik nu! och lyckas hålla paniken stången några sekunder innan den övermannar mig... och då cyklar jag omkull! Hahaha, men jag överlevde i alla fall...
Efter en stunds letande hittar jag Paul Smith Woman-affären i Takashimaya. Det visade sig att den låg i den andra byggnaden än den jag varit i tidigare. Jag har bävat lite för att komma dit när jag redan köpt min plånbok i "killaffären". Tänk om det finns en finare i tjejaffären? Vad gör jag då?! (Köper den också kanske?) Men till min stora glädje är jag fortfarande väldigt nöjd med min egna jätteplånbok. Skillnaden mellan kill- och tjejmodellerna är att killarna får raka ränder och tjejerna får böljande ojämna ränder... dessutom i mattare färger.
Jag såg ett par skor också!!! Randiga var de till och med, men det var inte den modellen jag hade sett förut, och tur var väl det. Annars hade jag varit ett par skor rikare men många tusen yen fattigare.
Min mormor har Skype. Jag fixade det åt henne innan jag åkte. Synd bara att hon inte kommer ihåg hur man svarar när någon ringer =/
Nu är det klippt! Ja, håret alltså. Jag vet inte riktigt vad jag har för frisyr... det visar sig nog om en vecka, men för den hårbottensmassagen som jag fick av shcamponeringstjejen hade jag låtit dem raka av mig allt hår om de så önskade! Frisörerna här är något helt otroligt och borde förknippas med Japan i samma utsträckning som geishor, ninjor och teknikprylar. Så gör er inte fina innan ni kommer hit, gott folk. Nej, nej, hitta en frisörsalong i Tokyo, låt dem tvätta ditt hår, leda dig bort till frisörstolen och säga:"Nu tröttade vi allt ut dig." Luta dig sedan tillbaks låt en lead artist klippa dig, och hennes/hans assistent hjälpa till att föna ditt hår, och och om det blir katastrof, vad gör det? Det är Tokyo. Allt är på låtsas ändå...
Jag lagar redd grönsakssoppa till middag idag. Och det blir succéeeeeee!!! Yes! Flera portioner slank ned! Det ska tilläggas att de här ungarna är aningen kräsna när det gäller mat. Var kommer det ifrån egentligen? När jag var liten fanns det två, tre rätter som jag inte gillade. Jag kunde äta dem ändå... men jag gillade dem inte. Men jag tyckte till exempel om broccoli, spenat, lever(!)... Barnen här är typ tveksamma till att få paprika på sina ostmackor.. det är inte så himla populärt. Jättekonstigt! När jag var liten gällde: Ju mer pålägg desto gladare var man... eller?
Här kommer lite Tokyofashion som ni kanske redan har hunnit se hemma. Tunn polotröja under en loosefit klänningtröja... eller vad man nu ska kalla det. Den snyggare varianten är ljus/vit polo och en svart klänning med smala axelband över. Det är faktiskt rätt fint. Fortfarande verkar många vara inne på det här med kostymshortsen, vilket är tråkigt... så himla snyggt tycker jag inte att det är. Men tydligen fortfarande helt rätt. Helst hade jag velat ta kort på människorna jag sett istället för skyltdockor, men det är lite awkward att bara "Ursäkta, skulle jag kunna få ta kort på dig eftersom du har polotröja med en klänning över?". Jag får jobba fram lite mod och börja fråga folk. Jag såg till exempel världens finaste dragqueen i Harajuku igår, men jag vågade inte ta kort ens i smyg... En till grej som jag har sett, men som jag tror redan finns hemma, är kjol med höga/halvhöga stövlar där man låter kanten på knästrumpan sticka upp ovanför skaftet.
Shabu Shabu, är förutom att det låter roligt, en rätt god och lättlagad rätt. Man ställer en gryta med buljong på en sån där... låtsasspis, lägger ner tunna skivor med kött och grönsaker och sen tar man tag i dem med ätpinnar och drar dem fram och tillbaka i buljongen tills de blir genomkokta. "Shabu shabu" är onomatopoetiskt. Japanska språket kryllar av onomatopoetiska ord. Och alla vet ju att det låter "shabu, shabu" när man drar saker fram och tillbaka i buljong.
Såna här vending machines hittar man lite här och var på gatorna i staden. De räddade mig några gånger när jag var törstig mitt i natten och inte ville gå ända bort till Lawson (typ som 7-eleven) när jag bodde i Tokyo förra gången.
Varför har vi inte såna i Sverige? För att de nog bara skulle dra till sig tjyvar och vandaler om nätterna.
Varför gör de inte det här? Jag har ingen aning...
Jag tänker att nu banne mig är det dags att skicka sitt första brev från det förlovade landet, och går ner till posten. Eller yuubinkyoku, som det också heter. Egentligen är det inte så mycket ett brev. Jag ska skicka en Sak.
Jag köper ett stort kuvert och stoppar ner Saken. "Hej, jag vill skicka det här till Sverige." säger jag på min bästa japanska. Kassörskan undrar artigt om det är ett paket eller ett brev. Jag blir lite ställd... vad gör det för skillnad? Jo, 30:- är vad det gör för skillnad. Det är ungefär 30 SEK dyrare om paketet innehåller ett brev. Mycket märkligt.
Mitt "brev" består av en rosa papperslapp som jag får på postkontoret, där jag skriver en hälsning och "Här får du en Sak". Man kan ju inte bara skicka Saker till folk utan att förklara sig. Det kostar i alla fall 30 kronor extra. Sedan vill de dessutom att man skriver vad paketet innehåller... Men, invänder jag, det är ju en present... det förtar lite av överraskningsmomentet om det står på kuvertet vad det är i!
Postkontorskassörskan hjälper mig till slut att skriva på japanska för att det inte ska bli fullt lika lätt att lista ut innehållet. Jag känner mig som om jag är fem och ett halvt och ska skicka brev till tomten och låter mamma skriva det åt mig. Det går till slut. Postandet av paketet kostar ungefär två tredjedelar av vad själva presenten kostade, men det får det vara värt. Om någon i framtiden får en Sak utan förklaring, så kan ni ju gissa vad som har hänt.
Jag cyklade in till Futakotamagawa centrum i mina högklackade skor, och gick in på Takashimaya, ett av två köpcentrum som ligger vid tågstationen. Det känns som om man bor i en småstad när man inte är bland skyskraporna, men så cyklar man in till sitt "småstadscentrum", går in i köpcentret och finner att man står med Chanel, Louis Vuitton, Dior och andra piffiga butiker upp till öronen. Då känns det inte längre så småstadsaktigt. (I det här distriktet bor ca 800 000 människor.)
Så småningom kommer jag till Paul Smithbutiken, som är mitt mål för dagen. Jag har nämligen bestämt mig för att titta en gång till på 1) Den fina korthållar-plånboken som inte har plats för sedlar eller mynt. 2) Den lilla myntbörsen. De kostar ungefär lika mycket, och jag tänkte att jag skulle känna efter om jag ville köpa i alla fall en av dem. De är inlåsta i glasskåp så ett av butiksbiträdena öppnar glasskåpen åt mig för att jag ska kunna titta i dem. Så känner jag suget komma. Jag vill ha BÅDA! Ränderna viskar: Du vet att du vill ha oss, och jag vet... jag vill ha dem. Då får jag syn på något ännu mer fantastiskt. En randig jätteplånbok. Den kostar lika mycket som de andra två tillsammans, men så kan man ha både sedlar, mynt och kort i den. Jag gillar inte jätteplånböcker, tänker jag. Butiksbiträdet står och tittar uppfodrande på mig... de gör ofta det här, så att man råkar köpa saker som man inte alls tänkt köpa.
Den bor hos mig nu.
Alltså den stora frågan är: Vågar man bli kompis med en japan som man fått kontakt med via Skype? Vi lever ju liksom i en ny era där man faktiskt kan träffa folk utan att träffa dem... och om det inte varit för risken att han kunnat vara en galen yxmördare, eller ännu värre, en nörd, hade jag ju inte tvekat. Men... det är svårt det där. Jag är så jävla sugen på att träffa folk! Alla jag känner här bor en timme bort och är upptagna med skolan hela tiden. Det hade inte varit fel att skaffa en gitarrspelande kompis. Kunde starta ett band. Kanske bli känd... tjäna massa pengar.... bo i Japan (det gör jag ju redan i och för sig)... Om jag försvinner spårlöst så är det alltså Skype-japanen som har tagit mig. Tänk om det kunde vara så att man kunde skaffa sig kompisar som man gjorde på lekis... "Hej, ska vi leka?", och så var det inge mer med det. Nu är det tusen faktorer som avgör om man kan leka ihop eller inte. Kille eller tjej, upptagen eller singel, yxmördare eller nörd... det är nästan inte värt besväret. Suck, han skickar en blom-smiley när jag pratade med honom på Skype. Det börjar luta åt nörd-hållet...
Idag har jag äntligen köpt en kamera. Jag ville ha en vit från SONY, men när jag fick veta att den omöjligen kunde finnas med engelsk meny eller manual (jag vet inte om jag tror att det är riktigt sant), blev det till slut en sådan kamera som Jakob har fast choklad/guldfärg! Yaaaay! (Jakob är grym på att använda sin kamera. Kolla själva här. )
Och nu kommer Tokyosyndromet också: Allt är på lek, pengar är värdelösa och jag kan köpa vad jag vill. Jag var såhääär nära på att köpa en Paul Smith-plånbok för alldeles för mycket pengar. Men jag besinnade mig till slut. Det var ju, tråkigt nog, "manliga" plånböcker. (Ja, jag svär att de var manliga.) Men om jag hittar de där skorna som jag suktade efter i Göteborg, men inte köpte för att jag aldrig har lagt 4000 spänn på ett par skor, då är jag illa ute mina vänner.
Grupptrycket här är fantastiskt! Idag upptäckte jag att jag hade gått ut med svarta gympadojjor och vita strumpor när jag var halvvägs till stationen. ALLA andra tjejer har högklackade skor i Tokyo (utom de som är för coola, de har converse med tillhörande stil, och ocoola tanter.) Åååh, vilken ångest jag hade. Nu måste jag hitta ett par aningen högklackade skor som jag kan ha när jag tar cykeln. Mina vita skor fick svarta repor när jag cyklade med dem på.
Åååh, vad tråkigt det är att alla ni sover när det är förmiddag här. Är det ingen som är nattuggla?
Ok, I dided it! Jag har tillbringat hela eftermiddagen och kvällen med 8-åringen. Inte en vanlig 8-åring, utan en som som är tyst och hemlig. Berättar inte vad han tänker på och går omkring med ständigt pokerface. Men nu är isen bruten! På gott och ont, kan jag säga. Han är fortfarande jävligt hemlig, men han snackar i alla fall. Lite in absurdum, när han väl börjat. Vet ni hur länge en 8-åring kan säga "snälla"? Jag kan avslöja att det är jääääääääääääääääääääääättelänge. Hehe, fast vi hade kul. Men man blir trött av att vara vuxen när det finns 8-åringar i närheten. Klockan 19:45 var jag färdig för sängen. Jag skojar inte.
Det som är lite läskigt med 8-åringen är att han verkar gilla att testa gränser på ett jobbigt sätt. Första dagen jag var här kom han ner för trappan med en konstig min och satte sig på golvet i vardagsrummet. När jag efter en stund frågar hur det är säger han "Storebror slog mig." Hmm, tänker jag, hur ska jag reagera på detta? Men innan jag hinner säga någonting ser jag att han har blod i munnen. Förvånansvärt nog säger jag helt lugnt: "Oj, blöder du? Det är nog bäst att du går och sköljer munnen i kallt vatten." Då börjar han fnissa. Allt var på skämt, det var bara låtsasblod.
Och idag spelade jag Zoo Tycoon på mitt Nintendo DS och lämnade över till honom efter ett tag. Spelet går ut på att man bygger ett zoo och har vissa likheter med Sim City. En stund senare kommer han fram till mig och säger "Kolla, jag tog bort alla träden och djuren." Och jag tänker: Åh nej, det är en sån där unge som förstör saker bara för att han tror att det gör andra ledsna. Men då visade det sig att han bara gjort djuren och träden osynliga.
Endera dagen kommer jag reagera med skrik och panik när han bara luras, och så kommer de skratta åt mig för alltid för att jag "gick på den lätta." Det är inte lätt... alla gånger.
Det finns så mycket småsaker jag borde skriva om. Lite quirky grejer som man inte är van vid där hemmavid. Jag åkte buss i Tokyo för första gången idag. Det var en upplevelse kan jag säga. Nä, säger ni, hur kan en bussresa vara intressant?! Jo, så här:
Det var en sån här skruttig buss. Jag ska ta kort på dem så småningom så att ni får se, men de är i alla fall lite halvskruttiga, som bussar brukar vara. Så går jag på och sätter mig där bak i den lilla bussen, intet ont anandes. Följande hann jag uppfatta i skrutthögtalaren från busschauffören under fyra hållplatser: "Ja, gott folk då åker vi." (Bussen stannar till vid rött ljus.) "Vi väntar några sekunder." (Bussen åker igen) "Vi åker igen." (Bussen svänger.) "Vi svänger, var försiktiga." (Bussen åker) "Nästa hållplats är... (+nåt artigt som jag inte uppfattade)."
Kan ni tänka er att de håller på så dagarna i ända? Blir de inte hesa? Hahah... ständigt, ständigt: "Vi stannar. Vi åker. Vi stannar. Vi åker. Vi svänger."
Sen var det en till grej. Jag går förbi mataffären för att inhandla ingredienser till dagens middag, och passar på att köpa ett paket bindor när jag ändå är där. Typiskt bra-att-ha-grej liksom. Som jag ändå skjutit upp för att de bara har märken jag aldrig hört talas om. Som "Uisupaa" ("Whisper") och... nu kom jag inte ihåg några fler. Men de flesta ser i alla fall ut som om de kan vara blommiga och parfymerade typ... Så jag tar ett paket och lägger det i korgen med mina andra varor och lägger upp korgen för att betala. Tjejen i kassan tar upp bindorna först och skannar dem. Jag undrar varför det tar så lång tid, och då ser jag att hon slår in dem i en papperspåse och förseglar den med en bit tejp. Veerey secrety! En del av mig ville fnissa åt allt hemlighetsmakeriet, medan en annan ville säga "Snälla, skärp er..."
Jag som hade tänkt gå ut och hitta på nåt roligt idag. Fast det kan jag i och för sig fortfarande göra. Jag tar bara på mig mina gummistövlar! Nu ska vi se om jag lyckas peta in lite bilder för första gången...
Näe, för fan. Det går inte! Nu måste jag gå och lugna nerverna med ett bad. Så kanske jag kan försöka igen lite senare...
Jag är trött. Orkar inte blogga. Idag har jag lagat linssoppa. Röda linser är ingenting man hittar i den vanliga mataffären ska jag be att få tala om för er! Det tog mig nästan en vecka, men jag hittade dem till slut. 8-åringens recension: "Inte så värst gott".
Nu blir jag extra trött för att jag inser att jag måste gå ner till första våningen för att hämta vatten. I Tokyo vill man oftast inte dricka vattnet direkt ur kranen. Det smakar konstigt. Klor.
Here it comes again.
That familiar Tokyo Poison.
I'd forgotten how strong you are. Welcome back.
Idag har jag träffat en japanska som pratar svenska med lite norrländsk dialekt. Det var en upplevelse! Det var alltså Yuko som jag träffade i Göteborg för mer än ett år sedan, som ganska omgående flyttade till Umeå, eller Ume, som hon kallar det, för att plugga svenska på en folkhögskola... eller om det var en vanlig högskola... Sist jag träffaade henne kunde hon några artighetsfraser och hade svårt med uttalet, och nu pratar hon norrländska! Säger typ: "Ska vi fara till Marui?" "Jag vet int om det går." Och någonstans i mig blir jag alldeles stolt över henne och att hon lärt sig så mycket, trots att jag inte hade det minsta med hennes inlärning att göra... konstigt. Men om ni någonsin träffar på en japan som pratar norrländska så är det verkligen... någonting helt fantastiskt, bara så att ni vet. Synd att hon åker hem imorgon...
Mitt internet är konstigt, så jag vill passa på att hälsa här i bloggen till monsieur Papatsü. Hoppas att du har det bra. Hade det inte varit för att jag är så trött att jag tittar i kors hade jag väntat på dig. Jag ska gå upp rätt tidigt imorgon så jag kanske hittar dig på Skype när det är kväller borta hos dig.
"En tsunamivarning för Japans östkust och delar av Stilla havet utfärdades på lördagsmorgonen.
En 40 centimeter hög flodvåg slog in över den lilla ön Chichi-jima, uppger AP."
Tur att japanerna oftast är längre än 40 cm.
Hyperactive Rim! Det är mitt superhjälte alter-ego. Det har visat sig underligt svårt att få tag på folk jag känner i Tokyo sen tidigare. Vissa har lite sluttentor nu, andra svarar inte på mejl, men vissa har jag på msn. Jag höll nästan på att åka till älskade Kokubunji för att dricka öl med Japaniel, men i sista minuten inser jag hur jobbigt och stressigt det blir för mig att ta mig dit, och sedan tillbaka innan tågen slutar gå. Jag känner att jag måste UT och umgås med folk som inte är barn eller arbetsgivare innan jag blir knäpp, men det får vänta. Åtminstone till imorgon. Möjligtvis längre än så... men nu hoppas jag att det inte ska behöva gå så långt!
Tsunami-larmet tonas ner på aftonbladet. Då behöver inte ni som har släkt och vänner i alaska heller vara oroliga. Bra va?
Idag är dagen då kärleken återvänt. Nu kommer jag ihåg allt! Jag kan känna det i hela kroppen. Den här staden bor i mig mer än vad jag bor i den. Jag älskar den helt... Det låter konstigt, men det är verkligen kärlek.
Har ni någonsin älskat en stad? Jag kände att jag älskade Göteborg lite, någon månad innan jag åkte. Jag åkte spårvagn över göta älvsbron och solen höll på att gå ner och ljuset gjorde allting mjukt, och jag tänkte: Det här är min stad, och för en stund var jag stolt över att bo i Göteborg. Men det var en lugn slags kärlek. En som surrade lite i bröstet.
Tokyo är annorlunda. Tokyo och jag har samma egenfrekvens, vilket gör att mitt hjärta kommer i "våldsam gungning", för att citera föreläsaren i vågrörelselära. Det känns nästan destruktivt att älska en stad så mycket. Jag undrar om jag någonsin kommer att vara nöjd. Säga: Nu räcker det. Nu har jag sett Tokyo, nu kan jag förälska mig i någon annan stad, eller om det bara kommer att bli mer och mer och mer... och mer.
Idag åkte jag ut till den största Bic Camera-affären, och sedan vidare ut till Akihabara, teknikens mecka på jakt efter affären mr. Potato som är full med begagnade spel och konsoler av alla de slag! Det var två år sedan jag var där sist, och då följde jag bara efter en kompis dit så jag har aldrig tagit mig dit själv. Ej heller idag. Mr Potato är inte lätt att hitta utan guide eller någon lokalkännedom.
Änyhow... På väg tillbaka till stationen gör jag det jag gör bäst; går en kringelikrokväg och hittar inte mitt mål: tågstationen. Jag kan tillägga att i jakten på mr Potato lyckas jag ta mig så långt som till nästa station, och det är ganska långt. Jag orkar inte vara dum utlänning och fråga om vägen så jag bestämmer mig för att gå tillbaka till Akihabarastationen. På något sätt hamnar jag på Tokyo-stationen istället utan att ha en aning om hur det gått till. Jag övermannar till slut min ovilja att öva japanska på främlingar och frågar en stationsgubbe hur jag ska åka för att komma hem, och det går väl ganska bra. Jag kommer hem till slut. Jag har säkert gått nära en mil idag... Och så blev jag så trött, så inte blev det någon kamera heller! Jag skäms lite...
...står det överst på aftonbladets hemsida. Ni behöver inte vara oroliga. Det är inte ens i närheten av Tokyo. Om ni känner folk i norra japan och alaska däremot kan ni oroa er så mycket ni vill!
Jag slapp hämta grabbarna på skolan idag. Istället tog de bussen hem, och jag skulle ta dem till Roppongi Crossing där Pappa-san skulle möta oss och ta dem till Svenska Ambassaden där de skulle ha svensklektion.
Vi kommer lite sent hemifrån eftersom killarna segar lite, och sedan gör vi dessutom misstaget att gå till stationen vilket tar dubbelt så lång tid som beräknat. När vi väl kommer fram till stationen är det uppenbart att vi kommer bli sena, så jag tänker att det är bäst att ringa Pappa-san. Då upptäcker jag mitt misstag. Jag har inte påmint någon av grabbarna att ta med sin mobiltelefon, de kan inte numret utantill och inte jag heller. Så vi har ingen möjlighet att ringa Pappa-san. Vad göra? Tja, vi åker i alla fall och hoppas på det bästa. En halvtimme sena, och självklart är det en station med fler än en utgång. Vi går ut genom alla och kollar efter Pappa-san, men icke! Så vi ställer oss i en av utgångarna och hoppas att han mirakulöst ska hitta oss, och det gör han! Det visar sig dessutom att han varit nästan lika sen som vi (vilket jag hoppas betyder att han inte hann bli orolig).
Sedan råkar jag hänga med till Svenska Ambassaden bara för att jag inte har något bättre för mig. Så nu har jag varit där också! Där presenterade Pappa-san mig förresten för en mamma som också hade sina barn i svenskundervisning. Jag kände igen henne från IKEA Japan-introduktionen, och det visade sig att det även var hos henne jag höll på att bli au pair i somras. Hela den här familjen och deras familj gick sedan ut och åt på kaiten sushi.
Kaiten sushi är då det bästa som finns! Det är alltså sushi på löpande band som åker förbi borden och så plockar man bara åt sig allt som ser gott ut, och betalar efter antalet tallrikar som står på bordet när man är klar. Anna, IKEA-mamman, är väldigt trevlig och frågar mig så många frågor om mig själv att jag nästan inte vet vart jag ska ta vägen. Hennes ungar är också roliga. Hon har en tjej i min lillkusins ålder (7 år), som är lite rolig och busig och väldigt oblyg vilket jag tror gjorde att killarna i "min" familj också kände att de kunde vara lite oblyga. De har annars varit lite reserverade, vilket inte är så konstigt. Jag har ju faktiskt bara varit här i tre dagar... men det är skönt att känna att det kommer att lossna så småningom.
Hur mycket japanska kan en människa glömma bort egentligen?! Mycket!!! Jag är numer en idiot på japanska och kan knappt konstruera en enda grammatiskt korrekt mening. Eller skit i grammatiskt korrekt, jag kan knappt konstruera en mening. Ordförrådet är på minus typ. För att inte tala om kanjikunskaperna... de sa: "So long...sucker." för längesen. Men, men jag lyckades i alla fall ta mig till Shibuya idag. Inte helt utan svårighet, mind you. Jag läste stationsnamnet om och om igen för att jag skulle komma ihåg vart jag skulle åka tillbaka när jag åkte hem, men sekunden efter att jag hade gått genom spärrarna var det som bortblåst. Till slut fick jag fråga en tant vad stationen vi var på hette...
Shibuya station är, som många andra stationer, ett ställe med flera utgångar. När jag kom fram gick jag ut genom närmsta utgången och det var dåligt. Jag kände inte igen mig alls, men började gå uppför gatan i alla fall på jakt efter en Bic Camera affär. Jag gick och jag gick och jag vände tillbaka, och gick och gick... och efter en halvtimme hittade jag den "riktiga" huvudgatan. Ingen Bic Camera syntes till och jag började bli hungrig, så jag beslutade mig till slut för att gå hem för att äta lunch. Och precis då hör jag ett svagt "bikku, bikku, bikku, BicKamera". Jackpot! Så nu har jag hittat två potentiella kameror. En snyggt vit och en likadan som Jakob har fast i en härlig choklad/kaffefärg (ja, det är utseendet som är det viktiga här!). Imorgon ska jag försöka hitta en Yodobashiaffär för att se om de har något bättre.
Jag saknade att ha en Rasmus vid min sida idag. De är så jävla bra att ha när man går runt och letar efter saker i Tokyo! Det känns konstigt att inte han är här samtidigt som jag...
All hail the Skype. Jag har nog pratat mer med Pojkvännen i Tokyo än vad jag gör hemma i Sverige. Skype is the good shit. Hämta själv på www.skype.com och leta upp och lägg till "rimchan" (det finns bara en, tror jag) för att ringa mig gratis. Wooo!
Min första hela dag i Tokyo lider mot sitt slut. Jag har tyvärr inte sett så mycket av själva Tokyo än, men jag har ju gott om tid på mig, så jag stressar inte. Efter att jag cyklade med Pappa-san och killarna till deras skola blev jag tvungen att ta mig hem själv. Skolan ligger ungefär 20 minuter härifrån med cykel... om man har sällskap. Annars ligger den ca 1,5 timmar ifrån. Pappa-san skulle tillbaka till stationen och jag insåg att det inte var säkert att jag skulle hitta tillbaka på kringelikrokvägen som vi cyklade dit på, så jag fick en karta och en vägbeskrivning på en ny väg som skulle vara lättare att hitta på. När man faktorerar in ett ganska dåligt lokalsinne och att kartan hade riktmärken som "affär" och "vita huset" där jag skulle svänga blev det plötsligt näst intill omöjligt att hitta. Jag fick i alla fall en rejäl rundtur av stadsdelen. Det är alltid nåt.
Vägen tillbaka till skolan på eftermiddagen gick dock, som tur var, betydligt lättare. Eftersom jag hade cyklat/sovit bort de timmar jag var ledig hann jag inte handla något i affären men som tur var är torsdag pannkaksdagen här i huset. Mina pannkakor var lite för mörka för killarnas smak tydligen, men det åt dem ändå. Jag vet inte om jag orkar pannkakstorsdag varje vecka. Allla vet att alla ens kläder+hår luktar pannkakor när man har stekt pannkakor, och jag kommer inte vara pigg på att tvätta håret på kvällen (Jag virade in det i en handduk när jag stekte pannkakor idag. Killarna tittade väldigt konstigt på mig.) eftersom det bara finns ett badrum som alla delar på. Jag kanske kan smyga in att det blir sopptorsdag istället. Jag får jobba på någon lömsk plan till nästa vecka...
Det är jobrdgubbssäsong i Tokyo nu!!!
Jag sov såpass länge vid lunch så att jag inte hann åka in till stan innan jag skulle hämta grabbarna på skolan, så än så länge har det inte blivit någon kamera. Pappa-san sa att jag kunde låna, och eventuellt köpa, hans kamera eftersom han ändå funderat på att köpa en ny. Jag vet inte riktigt om jag vågar köpa den eftersom jag suktat efter en helt ny som jag vill välja själv så länge. Samtidigt så har jag fått tillbaka exakt samma oro för att pengarna ska ta slut som jag hade förra gången...
Jag hängde med till grabbarnas skola i morse. Pappa-san hade en extra cykel som står till mitt förfogande under tiden jag är här, och jag kan säga så här: Att cykla genom Tokyo på morgonen kan vara det skönaste som finns! Solen skiner, fåglarna kvittrar gatsoparna ropar glatt "God morgon!" när man åker förbi. Tokyo är ju en enorm storstad, men utanför den här kärnan av skyskrapor är det mer som en massa hopsatta "småstäder" (småstäder inom citationstecken. Stadsdelen Setagaya-ku där jag bor har 820 000 innvånare. Något fler än Göteborg alltså.)
Arrgh... Jet Laggen håller i sig. I natt sov jag 5 timmar och vaknade utvilad vid 4-tiden på morgonen, lokal tid, och kunde inte somna om. Nu är klockan 12:30 och jag tror att jag måste ta en liten tupplur om jag ska orka vara vaken resten av dagen. Suck. Godnatt då.
Klockan är 03:50 och jag är helt utsövd. Yes!!! Då kan jag göra något vettigt av min tid, som att blogga, för alla vet att det är fegt att sova när man kan göra annat... Det är kallt i mitt rum. Så kallt att efter att ha sovit i 5 timmar är mina händer och fötter fortfarande kalla. Så nu har jag tagit på mig mysbyxor och fleecetröja. Det är typiskt japanskt att isolera husen som om man bor i tropikerna typ... vilket de nästan gör sen när det blir sommar. Men på vintern är det inte lika roligt att det ungefär lika mycket isolerat som i ett garage.
Jag önskar verkligen att jag hade haft en kamera när jag landade. Jag skulle kunna tillbringa halva min vistelse med att bara ta kort på roliga skyltar här. Så "imorgon", dvs när jag har somnat om och vaknat igen, förhoppningsvis om några timmar, måste jag nog ge mig ut på kamerajakt. "Biiikku, bikku, bikku, bikkamera!" kommer högtalaren i affären sjunga... Nä, jag ska nog ta och försöka sova lite igen. Fegt, jag vet, men jag måste ju ladda lite inför morgondagen... biiiikku, bikku, bikku, bikkamera!
Nu är jag här. Tror jag. Sömnbristen gör mig lite avtrubbad. Jag är inte riktigt säker på vart "här" är. Kan det verkligen vara så att jag har tagit mig ända till Japan... igen?!! Blogger är på japanska nu i alla fall...
Jag är nästan för trött för att skriva något vettigt. Resan tog typ 100 år... Jag skulle flugit till Köpenhamn och bytt där, men planet till köpenhamn "gick sönder" (får de verkligen lov att göra det?) så jag fick åka till Frankfurt istället.
På flygplatsen i Frankfurt åkte personalen omkring på cyklar. Det såg jätteroligt ut. Speciellt när man såg en kostymnisse cykla förbi... Förutom cyklande kostymer såg jag även en liten mus på Frankfurts flygplats. Den smög fram från under ett element och nosade omkring innan den bestämde sig att smyga tillbaka. Jag trodde inte att det fanns möss på flygplatser!
Jag hade kunnat skriva världens längsta blogg nu, om det inte vore för att det var mer än 24 timmar sedan jag gick upp, som Pojkvännen påpekade för mig på Skype... Så nu ska jag nog ta och sova...
Det är dagen innan avresa och snart, men inte riktigt än, kommer den första bloggen från Tokyo. Det tar nog några dagar innan jag kommer igång med bloggandet där. Fjärilarna i magen hälsar.
