Sakta faller jag tillbaka i dvala. Det är en annan rytm här. Det är till exempel fredag, klockan är 21.44 och jag sitter hemma och bloggar, utan en tanke på att gå ut... Eller jo... tankar har jag en hel del, men motivation, entusiasm, saknas.
Lustigt. För jag sitter här och nästan sprängs av rastlöshet när jag skriver det här. Tori Amos sjunger för mig. Jag vill inte falla i dvala, men jag antar att det är oundvikligt när man är här. Man anpassar sig. Till att sitta hemma och kolla på film eller någon eller annan serie tillsammans med Pojkvännen...
Fast det är väl inte så konstigt egentligen. Man får anstränga sig så mycket mer för att ha sådär röjjigt roligt här. I Tokyo får man liksom anstränga sig för att låta bli... Och eftersom man strävar efter att leva så friktionsfritt som möjligt så blir det röjjigt i Tokyo och inte lika röjjigt i Göteborg. Men jag kanske ska anstränga mig lite nu till helgen... I'll let you know how it turns out.
Gode gud, jag är så mätt. Mätt på vattenmelon, libabröd och turkisk ost. Och te.
Det är häääärligt att leva!
Oj, vad seg jag är på att blogga nu när jag är hemma i Sverige! Detta beror, till min stora förtjustning, på att jag har alldeles för fullt upp med att ungås med en massa härliga människor som jag inte träffat på länge.
Idag träffade jag brudmaffian för en stillsam middag i Haga. Eller stillsam och stillsam, det är ju brudmaffian vi snackar om!
Note to self: Om jag väljer skor med smala klackar ska jag hålla mig borta från Haga och dess fina, men ack så förrädiska, kullerstenar.
Jag har varit här i fyra dagar och någonting är annorlunda. Det tar en stund innan jag upptäcker vad det är. Det tar emot lite att inse att dels klimatet och föroreningar och dels klormängden i vattnet i Tokyo har en negativ inverkan på hyn och håret.
Från att ha haft torrt, nästan sprött hår (i Tokyo) har jag plötsligt väldigt tunga lockar (sen att håret lättare blir fett här är väl en annan sida av myntet...) och det måste ju nästan uteslutande bero på att vattnet här inte dödar håret lika mycket.
...och då är det ändå rätt rent vatten, i Tokyomått mätt, i det huset där jag bor.
Det är härligt att träffa folk!!!
Igår: Fika kanelbulle med Jakobobo och sedan vidare för att dricka öl med underbara Mirja. Träffade dessutom Carl-Einar Häckner när vi var på Stage Door och pratade med honom en stund. Roooligt!!!
Och idag: Eric kommer hit och bakar riktiga kärleksmums och sen sitter vi och spelar eller bara hänger en stund. Längeseeeen!!!
Och Martin, samt mitt fina brudgäng ska jag hinna med att träffa i veckan också. Roligt med allt roligt folk!!! Alla andra som har tråkigt och vill hitta på något nån dag: hör av er! Jag har samma mobilnummer som tidigare.
Då har man landat. Gick ut på promenad i morse... och frös. Fatta vad längesedan det var jag frös utomhus! Shock.
Första dagen hemma... jag hade ju tänkt ut en miljon saker jag skulle kunna göra idag, men just nu känner jag mig bara sömnig. Vill kura ihop mig med min bok och lite te... för jag fryser fortfarande.
Kanske ska göra det också. Eller så borde jag packa upp ordentligt. Men det är så tråååååkigt att packa upp...
Det är en underlig känsla när det är lika naturligt att titta på folk som går över Shibuya Crossing som att gå runt i ett relativt folktomt Biskoposgården där endast barn av olika nationaliteter är ute och leker. (Dock inga svartåriga och snedögda sådana...)
De här världarna existerar parallellt. Shibuya Crossing finns fortfarande, men det är inte längre en kvarts tågresa bort, precis som att affären runt hörnet funnits hela tiden jag varit i Tokyo, bara inte fem minuter bort.
Jag har varit hemma i Göteborg i kanske 6 timmar...
Jag är rastlös.
Hör av er och kom ut och lek om ni är lediga!
Eftersom jag kommer vara på väg hem det närmsta dygnet och troligtvis sedan gå i ide blir det nog inte så mycket bloggande. Jag har med mig ungefär lika mycket i väskan när jag åker hem en månad som när jag skulle åka hit ett halvår... Konstigt.
Mycket är dock kläder och prylar som jag inte kommer använda här och en del är väl omiyage, souvenirer, också.
Äh, jag borde gå och lägga mig. Var uppe till kl 5 i morse och vaknade klockan 8. Lagom sömnig nu...
Sista svenskalektionen med Hiro-kun innan jag åker till Sverige: Jag lär honom hur man svär och dessutom att använda "fan" och "grymt" i vardagstal. Det kommer vara skitroligt. Han åker till Sverige med ett lagom begränsat ordförråd, men "Fan, vad grymt!" kommer han i alla fall kunna säga. Och kanske: "Fan också!" om han blir av med plånboken eller missar tåget...
Jag har så roligt att lektionen drar över en halvtimme och en av killarna ringer mig på mobilen och gnyr: "När kommer du heeeem? Jag är hungriiig!"
Jag spelar Pokémon. Trodde ni inte va? Inte jag heller. Fick låna ett spel till GBA utav storebrorsan i familjen. Han fick nya Pokémon till DS när han fyllde år. Så nu spelar jag alltså. Spelet håller koll på hur många minuter man spelat. 3 timmar sen i förrgår och jag har 7 olika Pokémon än så länge. Jag vet inte varför jag bloggar om det här... det är väl snarare någonting jag borde skämmas över och försöka dölja...
Jag började dock spela ett annat Pokémonspel från början där jag fick bestämma namnet på min ärkerival. Han fick heta "AssFace" men det visade sig att jag inte kunde spara i det spelet så jag bytte till ett annat. Nu heter min ärkerival något tråkigt som jag inte minns eftersom jag inte fick välja hans namn...
Jag förutspår, så här efter tre timmars speltid, att jag kommer vara gruvligt trött på det här spelet senast i övermorgon... nu när jag inte har AssFace att skratta åt längre.
Torsdag, fredag, hemma.
Tre dagar till avfärd och ankomst.
Tre dagar
tre dagar
tre dagar.
(Jag vill inte lämna Tokyo.)
Det är mycket som är bra med Tokyo. Mycket som är bäst, till och med! Men det här med kanelbullar... kan de inte. Det händer att man stöter på något som kallas för "cinnamon roll" här och var och blir hoppfull, men det har man inte mycket för. Cinnamon rolls är i regel någon slags wienerbrödvariant på en kanelbulle... Helt fel, med andra ord.
Försökte mig på att baka kanelbullar med kidsen idag. Men jag hittar ingen kardemumma i affären och det blir mer kanelbollar än någonting annat... Dessutom alldeles för fluffiga eftersom det bara går att hitta torrjäst i 11-grams-paket. Och ett land som har socker i det mesta borde hört talas om pärlsocker! Men icke... Katastrofkanelbullar blev det.
Men om blott tre dagar är jag hemma och kan äta så mycket kanelbullar jag vill. Lita på att jag tänker göra det också!
"Va, ska du åka hem redan den här veckan?! Ska vi inte träffas och käka middag eller nåt innan du åker? Jag är ledig tisdag och onsdag. Hör av dig!" ungefär står det i mailet jag får av Hitomi, ursprungligen kompis med Bög-Martin.
Jag har träffat henne två gånger, båda gångerna i Martins sällskap och av någon anledning verkar hon gilla mig. Inte så att jag är ogillbar eller nånting, jag är bara överraskad. Hon gillar mig säkert bara för att hon vet att om vi blir kompisar kommer hon ha en kompis att gå och klubba med.
Jag möter inte bara henne, men också Futaba, den andra tjejen som jag också bara träffat i Martins sällskap (och bara en gång tidigare om jag inte minns fel...) för en middag i Shibuya. Helt sjuuukt trevligt har vi och jag lovar och svär att jag ska höra av mig så fort jag landar i Tokyo igen och att dra med dem ut för att klubba.
Det här med att bli kompis med folk......... Ska det vara så här lätt?
Nu har jag varit på både DisneyLand och DisneySea. Liseberg är fortfarande bättre.
FAST!!! En enda sak som vi verkligen, verkligen, verkligen borde ta in är åkattraktioner där man åker i mörker. DisneyLand: Spacemountain - Bergochdabana i mörker där man åker som i rymden med en massa stjärnor och lite planeter runtomkring, DisneySea: Tower of Terror - spänn fast dig som i en biosalong, kolla på en liten filmsnutt, åk upp så att du har utsikt över Tokyo genom ett fönster, sedan fritt fall i mörker.
Trots att DisneySea på det stora hela var rätt tråkigt så får just den attraktionen 12 av 10 möjliga stjärnor, morötter, aprumpor, vad ni vill... Kanske det bästa jag åkt - någonsin.
Jag har sagt det förr, men jag säger det igen ändå. Jag älskar det här språket. Idag har jag pratat japanska heeeela dagen lång.
Jag möter Masa, hår- och sminkkillen från fotograferingen härom månaden. Han vill öva sig på att prata engelska. Så jag pratar engelska med honom vilket visar sig vara rätt bra övning för mig ändå, eftersom jag måste förklara orden han inte förstår på japanska.
Jag åker ifrån honom i Shimokita för att träffa Rina, stylingassistenten, i Shibuya för en spontanmiddag. Vanligtvis pratar vi en del japanska men mest engelska med varandra, eftersom det är lättast, men av någon anledning fortsätter jag med japanskan och det visar sig att hon är en sån där människa som är väldigt lyhörd för andras förståelseförmåga. (Hittade jag just på det ordet, eller finns det på riktigt...?). Hon pratar japanska som vanligt, men känner på sig när hon säger ett ord jag inte förstår, och lägger huvudet lätt på sned och frågar "Hängde du med?" vilket gör det väldigt lätt för mig att säga "Nää, vad betyder det där sista ordet?" Ååååh, jag ska umgås mer med henne!
Sen när jag och Rina ätit klart vår spontanmiddag har tydligen Masa fått tråkigt. Han mailar och frågar om vi inte ska dra på izakaya, vilket vi gör. Och där pratar vi ÄNNU mer japanska... Jag har typ haft 11 timmar japanskalektion idag!
Så jävla nöjd, så det finns inte, är jag!
Att anpassa sig efter sin omgivning för att smälta in är någonting alla människor gör automatiskt. Mode är ett ypperligt exempel på det fenomenet.
Ozzys kommentar på mitt tidigare inlägg fick mig att börja tänka på hur jag anpassat mig till Tokyo. Det mest tydliga är kanske det här med kläder och smink. Kläderna jag bär här är nästan uteslutande kläder jag köpt i Tokyo. De plagg jag hade med mig hemifrån får nöja sig med att möjligen bli burna när jag cyklar med killarna till skolan på morgonen.
Vill ni höra en läskig grej? En genomsnittlig dag kan jag byta kläder 3-5 gånger.
Först går jag upp på morgonen och sätter på mig det som ligger närmast till hands, ofta något sunkigt. (1) Om jag ska cykla med grabbarna till skolan kanske jag byter om till något mindre sunkigt. Jeans och nån tröja. (2) Om jag sedan ska åka in till stan, en sväng till Shibuya (om så bara för att jag måste köpa en hårtork/kolla i en affär) så är det nästan "duscha, sminka mig, fixa håret, byta om till någonting snyggt" som gäller (3). Och när jag säger "sminka mig" så menar jag inte "sminka mig naturligt så det inte syns" utan mer "Om jag plötsligt skulle gå på fest...". Det låter knäppt, men oavsett är jag nästan alltid undersminkad i Shibuya om man jämför med 109:orna. Är det så att jag faktiskt ska gå ut och rulla hatt eller träffa någon på kvällen så blir det nästan så att jag byter om en gång till, till något lämpligt för kvällens aktivitet. Ska jag bara hem och ta hand om kidsen kan det hända att jag byter om till bekväma sunk-kläder igen (4), och slutligen byter jag om när jag ska gå och lägga mig de gånger jag inte sover naken.(5)
Fem ombyten.
För att göra saken värre kan jag ju tillägga att jag oftast när jag går ut och klubbar inte kan bestämma mig för om jag vill ha den här eller den där outfiten, och därför har med mig ett ombyte i väskan utifall jag skulle känna att jag vill byta kläder under kvällen. Det har hänt en gång att jag har gjort det också. (6)
Det finns i Tunes. Det finns iTunes Store. Jag gillar iTunes Store. Vanligtvis. Det är lätt och bekvämt att köpa på sig ny musik.
Men förklara en sak för mig, snälla:
Jag måste använda svenska iTunes Store eftersom jag inte har ett japanskt kreditkort. Det är ok. Men om jag vill köpa japansk musik i svenska iTunes Store så finns den inte. Finns i japanska, inte i svenska. Finns det någon bra förklaring? För jag är villig att lära.
Och visst blir det en lång natt när man möts klockan 22.
Vi drar till Vuenos i Shibuya där jag var med Bög-Martin, mest på grund av lathet. Jag orkar inte leta upp andra klubbar. Jag får vänta på Kanako en halvtimme vid Hachiko och under den här tiden kommer en man, eller mer "gubbe" till utseendet, "man" associeras kanske lite mer till en normalattraktiv person, eller... skit samma... en "gubbe" i kanske 40-årsåldern fram till mig 3 gånger och försöker prata med mig. Det konstiga är att han knappt säger någonting. Ställer sig bredvid mig och typ... hmm... det är svårt att förklara, men innebörden är tydlig. Men eftersom han inte egentligen säger någonting är det svårt att avvisa honom ordentligt... mycket märkligt.
På klubben spelar DJ Tomoko. En skitsöt brud med långt svart hår och en förmåga att välja hip-hop låtar som inte egentligen är dansvänliga. Mycket rappande och väldigt lite gungiga beats och jag tänker: "Är du korkad, eller?" Men är man hiphopfantast och bara har gått på klubb för att höra "riktig" hiphop jättejättehögt (och sjukt dåligt balanserat ljud) och stå och gunga fram och tillbaka och tänka "yeah", så är man i himmelen. Jag går dock på klubb för att dansa och är således ganska oimponerad.
Jag och Kanakel sätter oss vid ett bord och blir genast överfallna av tre japaner som pratar engelska. "We're from L.A. You guys know L.A.?" Insikt: Japaner som låter som jänkare är inte riktigt lika roliga att prata med.
Lite senare, när jag och Kanako går upp till baren på övervåningen (ordet "bar" är också rätt vilseledande, det är med som ett hål i väggen. Ah! Faktiskt som om någon tagit en garderob och gjort om till bar), utbryter slagsmål i trappan vid borden där vi just suttit.
Jag tittar fascinerat på när vakterna försöker hålla isär två japaner. De är små, men ack så starka. Jag har varit ute i princip varenda helg sen jag kom hit, och jag har aldrig hittills sett någon ens bli stött på fyllan. Alla blir glada och vänliga. Jag började tro att slagsmål faktiskt inte förekom alls.
Klockan 4 tröttnar vi på klubben och går därifrån. Tågen har inte börjat gå än och vi är hungriga så vi sätter oss på McDonalds. Jag kan överraskat meddela att Tomato Grilled Chicken-burgaren faktiskt är... god! Smakar typ som... riktigt mat och inte papp!
Kvällen är inte riktigt slut där dock. På väg till tågen, precis innan Shibuya Crossing ser vi en kille som typ drar i sin brud. Hon verkar lite less på honom. När han tar han ett tamt nacksvingsgrepp på henne och hon gnyr "Sluta, sluta" vänder jag mig om (för då har vi redan hunnit gå förbi dem) och ser att hans grepp hårdnar och det inte alls verkar vara på skoj. Innan jag vet ordet av säger jag, på bästa yakuza-japanska, "Vad i helvete håller du på med?!" och han släpper henne i pur förvåning ser det ut som. Bruden som han höll fast finner sig snabbt och småspringer förbi oss mot stationen. När jag och Kanako vänder oss för att börja gå igen, finner även han sig och säger: "Nani...?", som vanligtvis betyder "vad?" men som i det här fallet tydligt betyder: "Vad sa du, din hora? Tro inte att jag inte kan ta dig också." och jag tänker: "Shit, nu åker vi på spö." Men han kommer inte efter oss.
En väldigt underlig natt i sanning, med många "aldrig hänt förut"-scenarion. Men den var i alla fall inte ointressant.
Ut, ut i natten, kanske för sista gången innan jag åker hem till Göteborg. Idag är det brudkväll. Bara jag och Kanako. Planen är... vi har ingen plan... Hon skulle eventuellt vara klar med nånting i Shinjuku klockan 10. Jag har ingen aning om vad som händer i klubbväg inatt för jag har inte hunnit kolla. Jag vet inte ens när vi ska mötas än. Det kan bli den bästa natten någonsin, det kan bli pannkaka.
Shit, istället för att sitta här och blogga som en jävla mupp borde jag gå och sminka mina ögon glittriga! Man kan aldrig ha för mycket smink i Tokyo. Det är sant. Och det gäller på dagen också! Ska kanske skaffa mig en sån där hink som alla Shibuya-flickor måste ha hemma som de bara kan doppa ansiktet i och så är de färdigsminkade.
Oj! Nu ringde Kanako! Måste skärpa mig. Yoshi. Shibuya; Hachiko klockan 10. Det här blir en lång natt!
Och här sitter jag i Tokyo, med fönstret öppet och tittar på hur det regnar på granntaket tre meter bort. Det är en rogivande vy.
Det har varit rätt dött i bloggen på sistone. Jag har inte förmått att blogga om någonting med någon vidare substans. Kanske för att jag har för mycket att tänka på, kanske för att jag är lite less på mig själv också. Eller kanske är det för att jag inte vågar blogga om någonting med substans. Suck... hur lamt är det inte med feghet?
Det är snart dags att åka hem till Svea och hjärnan ställer om sig lite. Jag undrar hur det kommer att gå. Jag är inte riktigt samma människa som när jag kom hit. Eller nej, jag undrar inte alls. Det blir nog bra.
Eftersom det regnar och grabbarna har sommarlov (vilket innebär att jag oftast måste tillbringa hela dagarna med dem) bestämde jag att vi skulle baka kärleksmums. Jag har inte bakat någonting sedan jag kom hit. Mest för att jag är rädd för den konstiga microvågsugnen...
Mitt i bakandet frågar lillebrorsan, 8 år, "Vad tänker man på när man hånglar?" Hmm... jag rannsakar mig själv och kommer fram till ett lämpligt, och samtidigt ärligt, svar för en åttaårings öron... "Ingenting... eller: mmm, hångla! Hurså?" undrar jag. "Nä, för jag läste i Bert. Och där frågar Bert Nadja: Nadja vad tänker du på när du kysser mig? och då svarar hon: Lökchips!"
Åååh vilken nyttig läxa jag fick av livet igår. Jag delar med mig:
Ibland får man bara en chans att göra saker rätt. Sedan måste man leva med resultatet.
Och en till:
Fick man bara en chans och det blev fel ska man släppa det här med ångest så fort det bara går. Och gå vidare mot nästa misstag.
Om en timme måste jag gå hemifrån för att åka till Shibuya. Innan dess borde jag byta om, plocka in tvätten, sminka mig, städa toaletterna och plocka in disken... så varför sitter jag här och läser bloggar?
Här har vi ett typexempel på en japansk utomhusmundering. Bruden har alltså t-shirt, men även ärmvärmare som är så långa att de täcker det som t-shirten missar, och en solhatt som hon i princip kan bo i.
Det här kortet togs runt lunchtid idag. Klockan är nu 21.38, solen har gått ner för några timmar sedan och det är 27 grader ute. You do the math.
Tvärtemot vad jag tidigare hävdad är det nu tyst i bloggen, inte för att jag är upptagen med så mycket roligt, utan snarare för att jag inte gör så mycket roligt alls. Kidsen har sommarlov, vilket innebär att jag är hemma/ute med dem på dagarna nu istället för att vara ledig och göra vad jag vill.
Igår var jag i och för sig på hemmafest hos fina Tanten, men jag har inte orkat langa in de bilderna i datorn så jag väntar med att skriva om hur trevligt det var...
Eftersom jag varken orkar åka ut till Shinjuku eller Kokubunji stannar jag hemma och har filmkväll med mig själv. Jag är jävligt dålig på att titta på film. Tröttnar fort och kan få impulsen att byta kanal och se vad annat som går innan jag inser att jag sitter och kollar på film på datorn. Youtube-klipp är ungefär vad jag klarar av i koncentrationsnivå.
Men nu sätter jag mig alltså och kollar på hela Snakes On A Plane. Förväntar mig att den ska vara skit, men i och med att det känns som om den hela tiden är på gränsen till att parodisera över sig själv blir den ganska underhållande.
Det verkar som om alla bangar gaydistriktsbaren idag eftersom de är för trötta för att åka ända ut till Shinjuku. Och oavsett hur gärna jag vill se gaydistriktet så orkar jag inte ge mig ut och sätta mig i en bar ensam i vetskapen om att jag måste sitta där i 5 timmar innan det ens är möjligt att åka hem.
Samma sak gäller erbjudandet att åka ut till Kokubunji och kanske, kanske inte, sitta på en izakaya hela natten. En filmkväll hade suttit fint ungefär nu. Synd att Martin redan åkt hem, han lovade öppet hus-filmkväll när som helst. Jag kanske borde upplysa tråk-Vincent och de andra att en filmkväll med chu-hai (japansk alkoläsk med starkare alkoholhalt än en öl) faktiskt kan vara mycket roligare än izakaya.
Orka.
Jag är trött. Vill sova.
Ska jag sova?
Nej. Jag ska gå ut.
Ut och hälsa på Emmy-chan i Shinjuku där hon jobbar på en bar i gaydistriktet. Hela natten lång... såklart.
Gay-d i s t r i k t e t...
Jag älskar Tokyo när det är sådär kaxigt jävla stort.
Alltså... Jag fick ett sånt sjukt sug efter en lussebulle precis nu.
Vad är det frågan om?
Jag är skitbrun.
Fast bara om armarna.
Kanske ska anamma den japanska oresonliga rädslan för sol och gå runt i tunna vantar som går upp till armbågarna, solglasögon och en skärmmössa med löjligt stor skärm (kanske en sån där blå, genomskinlig när jag cyklar), heltäckande overall, scarf och slutligen parasol? Kanske...
Det roliga är att ni säkert tror att jag överdriver.
Jag undrar en sak.
Huuuur kommer det sig att jag allt som oftast hittar Lillebror (i familjen alltså) i badrummet när jag står i duschen?
Badrummet är uppdelat i två delar. Duschen och badkaret är ett eget litet rum, med en dörr i frostat glas som man kan låsa. Badrumsdörren (in till handfatet, tvättmaskinen och tvättkorgarna) kan man inte låsa.
Idag hörde jag hur han gick in när jag stod i duschen, ropade: "Lillebroooor, vad ska du göra här?" Svaret: "Jag ska bara kolla en grej!" tänker jag inte ens kommentera. Nåja, skit samma, man ser inte in till duschen i alla fall (hoppas jag innerligt). En stund senare hör jag hur han går ut igen.
När jag en kvart senare öppnar dörren står Lillebror framför spegeln och studerar sin underläpp. Självklart har jag ingen handduk eftersom jag lämnat den utanför. Exakt vad Lillebror fick se i spegeln när jag stod där, spritt språngande naken bakom honom i en millisekund, vet jag inte.
Skitunge.
Jävlar, vilken fin dag. Är det så fuktigt ute att tvätten inte torkar även om du låter den hänga ute hela dagen? Javisst! Men det kompenseras av att det blåser friskt och det är allmänt en sån dag som man, i Sverige, är lycklig över att få uppleva en gång under sommarmånaderna.
Mycket japanska har jag också fått prata. Jag älskar min japanskalärare. Hon är så cool. Tog med sig bilder, tydligt utplockade från ett fotoalbum eftersom de hade såna där trekantiga klistermärken i hörnen, som hon hade från sin universitetstid där Hayao Miyazaki var med.
Nej, fan nu ska jag ta och plugga lite japanska!
Pepp idag? Vem? Jag?
På andra sidan vägen här vid huset rinner det en liten flod. Om man går över gatan kan man promenera längs med floden och kika efter skoldpaddor. På andra sidan floden finns en urskog. Bambu och stora träd. Det är som en vägg av grönt bara. Och i den här urskogen såg jag för första gången idag eldflugor.
Eldflugor är små bevingade insekter vars bakdelar lyser. Tänds... och släcks. Tänds..... och släcks. Hur mycket hade jag gillat eldflugor om inte deras rumpor var så festliga? Inte mycket alls. Men nu... nu står jag och tittar på dem alldeles hänförd! "Kolla, kolla, där är en! Den tänds!!! ...och släcks!"
Tre idag. Sammanlagt 15 stycken på fyra dagar, vilket innebär att jag snittar på 3-4 nya om dagen.
Det märkliga är att det bara är begränsade ställen på kroppen. Jag har 15 stycken fördelade på vänster ben, höger arm och magen. Ingen annanstans. ("Annanstans." Vilket konstigt ord...)
Det kliar. Jag hatar mygg.
Red Hot Chilipepperskonsert i Tokyo Dome igår. Innan konserten börjar uppmanas vi att inte tända tändare eftersom det är en fara för brandsäkerheten. Däremot får vi mer än gärna använda våra mobiler om vi känner oss nödgade att tända någon form av ljus till en låt.
Japansk konsertpublik är något helt fantastiskt. Först och främst, ett helt hav av svart hår. De är relativt tysta mellan låtarna och de galna applåderna är nästan som om de vore koreograferade: I början av en låt, i slutet, refrängen och i en och annan bridge när bandet öser på som bäst.
Det var galet härlig energi. Själva RHCP var... som sin musik - energisk och samtidigt slätstruken. Under hela konserten yttrade de sammanlagt fem ord vilket var en stor besvikelse. Man vill ju känna att man verkligen är där, att DE verkligen är där, men som de uppträdde kunde jag lika gärna suttit hemma med musiken på högsta volym istället.
En grej som inte alls var kul med artig japansk konsertpublik var att när bandet går av scenen efter att ha spelat i två timmar och säger "hejdå". Japanerna klappar och vrålar sin uppskattning en stund, men sen börjar de gå därifrån.
"Vänta, vänta, det är ju en lek!!!" vill jag ropa. "De säger hejdå och går sin väg och vi klappar ut dem igen!" Men japanerna fortsätter envetet att gå mot utgångarna. Vi fick inte höra "Under the Bridge" och jag sätter min högra arm på att den var med i encore-låtarna. Undrar hur förvånade bandet var backstage. "Va...? Men alltså grabbar... Alla går nu...?"
Språket! Jag älskar det. Älskar att höra det, älskar att tala det.
Fortfarande fuskar jag mycket. Nickar fastän jag inte förstår. Slänger mig med ett "jaså" också för säkerhets skull och hoppas att den jag talar med inte ska avsluta med en fråga, för då är bluffen avslöjad.
Men på något sätt har jag knackat mig förbi det hårda skalet och in. När jag har lärt mig skämta, dialektala internskämt, som om det är den naturligaste sak i världen... ungefär som man kan börja prata norrländska på skoj, fast man inte är norrlänning och kallsupa luft istället för att säga "jo" och "jaså" som resten av Sverige gör, fast på japanska. När jag vill säga ett ord och det bara kommer till mig trots att jag aldrig läst, sett eller hört det, utan bara för att jag lyckades sätta ihop två ord på ett riktigt sätt. Och när jag säger saker som får min japanska vän att höja på ögonbrynen, inte för att det är fel, utan för att han är förvånad över att jag ens känner till ordet...
Idag... idag har jag så mycket uppdämd energi! Det är som om jag går omking i ett elektriskt fält. Vad ska jag göra av mig själv?
Mina planer på att gå ut och fixa lite grejer i Shibuya gick om intet när jag insåg att jag hade för mycket att göra hemma. Är det inte det tråkigaste som finns?! När allt trevligt som man planerat för dagen får stå tillbaka till förmån för hushållssyssor. Dessutom vägrar Vincent svara i telefon. Han har nog glömt att vi ska träffas idag... jäveln.
Det kanske är dags att plocka upp gitarren igen. Jag skulle vilja fortsätta spela in låten som jag började på för flera månader sedan när familjen var bortrest över helgen, men kidsen kommer hem vilken sekund som helst, och utanför mitt fönster pågår någon form av högljutt utomhusarbete.
Jag tänkte blogga om hur jag hängde med Edo och Vincent med deras laid-back japanskagäng igår. Tänkte blogga att det var ett lustigt gäng med en ca 40-årig (riktig) mangatecknare i spetsen som drog till en izakaya i Kokubunji och att jag tänkte: "Hoppas verkligen att jag inte blir kidnappad" när jag åkte ensam i bilen med honom, eftersom alla de andra cyklade.
Och på izakayan blir vi tvungna att byta bord efter ett tag för vi är så många, och då passar tjejen som suttit bredvid mig på att se till att jag hamnar bredvid hennes killkompis. Om det inte hade hänt så många gånger förut hade jag kanske inte tänkt på det, men nu tittar jag istället med svart blick på Edo som sitter mitt emot mig... som om han skulle kunna rädda mig...
Jag blir så less. Egentligen är det inget att bry sig om. Men när tjejen först säger: "Prata med honom!" och lite senare: "Han har ingen flickvän..." vill jag skrika i ren frustration. Men det gör jag inte... för de är japaner, och det är så här man gör. Inga konstigheter alls.
I ren protest pratar jag knappt med den stackars killen alls. Synd om honom. Han har säkert ingen aning om vad hans intrigerande tjejkompis håller på med...
När jag går insisterar mangatecknaren på att följa mig till tåget. Jag väser åt Vincent att han får ta och följa med. Antagligen är mangatecknaren bara artig, de är så jävla artiga ibland, men jag vill inte riskera att bli bjuden på resa till Hawaii igen om jag lämnas ensam med honom... Bli artighets-bjuden på resa till Hawaii....
Allt det här tänkte jag blogga om... men jag orkar inte. Istället får ni hålla till godo med en bild från kvällen i fråga...
Åååh, tillåt mig bara att säga att jag hatar Roppongi.
Tvi!
---------------------------------
Jag vet inte riktigt vad det är med Roppongi som stryker mig mothårs. Går jag i Roppongi om natten känner jag mig inte lika trygg som jag gör i resten av Tokyo. Det är nog egentligen stämningen i stadsdelen. Kanske är det för att alla dryga, skräniga utlänningar tenderar till att samlas där...
Nu kommer det lite reklam: För alla som tänker åka till Japan och vill lära sig några enkla fraser på japanska finns "japanesepod101" att ladda hem gratis från iTunes. När man väl kommit över känslar av att vilja begå seppuku varje gång "Piita-san" öppnar käften är det faktiskt helt ok.
Om man gillar dem och vill gå in för det här med japanska lite mer kan man ge dem pengar och bli medlem på deras sida (japanesepod101.com). Jag har aldrig provat, så jag vet inte om det är något bra, men de har en 7-dagars gratis-tjänst...
Under dagen bubblar det upp minnen från gårdagskvällen. Ett av dem är hur jag somnar på tåget. Först somnar jag lite mot tjejen som sitter till höger om mig. Vaknar med ett ryck och tänker att jag måste skärpa till mig. Somnar två sekunder senare lite halvt mot herren som sitter på min vänstra sida. Pinsamt ju. Men jag är så trött. Kan inte hålla mig vaken. Till slut, när det blir lite folktomt på tåget byter han plats.
Jag har konstiga blåmärken på ovansidan av min fot. Det tog mig en stund att lista ut hur det kommer sig. Det kommer såklart från igår när två olika personer inom loppet av två minuter bestämmer sig för att min fot är ett bra ställe att stampa hårt på.
Och så har jag allmänt blåmärken över hela kroppen också. Men de är lite självförvållade. En del kommer från att jag går in i saker (vilken jag kan göra när även när jag är spiknykter) och en del kommer från när jag tappade balansen på dansgolvet och trillade pladask. Fy faaan vad ont det gjorde. Men jag skrattade så tårarna sprutade i alla fall.
Mitt bland alla lovehotel i Shibuya ligger tydligen en massa klubbar i en korsning. Kul att jag varit här ett halvår, men fortfarande inte har någon koll.
Jag, Martin och några av hans kompisar hoppar in i en hiphopklubb där det visar sig att jag har varit tidigare! Jag tror det var med Lina, Olof och Anna-Sara och minns att jag hade sjukt tråkigt eftersom japanerna bara stod och svajade uttråkat oavsett hur bra musiken var.
(Aaaaah, och precis när jag skriver "hiphopklubb" skakar hela huset till ordentligt några gånger! Jordbävning!!!)
Den här gången dansar folk hämningslöst, och bra, vilket gör det grymt svårt att ha tråkigt. Idag har jag ont i fötterna och träningsvärk i ryggen= bra klubb.
Till slut är alla trötta och hungriga och vi bestämmer oss för att hitta ett ramen-ställe. Martin har lärt sin kompis Yutaka fina fraser på svenska. Om någon av er gått runt i Shibuya klockan tjugo över fem på morgonen i morse hade ni fått höra en japan ropa: "Nej, nej, akta skitan, det går inte!" och "Spräng skitjäveln åt helvete!" Åtminstone den första frasen har han ingen aning om vad den betyder.
Sedan passar Martin på att lära ut hur man använder ordet "bög" som prefix. Och det är så enkelt att Yutaka besämmer sig för att använda det på allt och alla. "Bög-Martin! Bög-Rim!" ropar han så det ekar mellan husen. "Bög-Rim! Bög-Rim!"
Och jag är ledsen, men Bög-Rim är ju bara för jäkla kul. Jag har aldrig skrattat så mycket åt ett prefix i mitt liv.
Det finns ju en sån här teori om att alla människor i hela världen bara är sex led bort. Idag tror jag på den lite mer än igår.
Jag pratar film och kända japanska regissörer med min japanskalärare. "Akira Kurosawa och Takeshi Kitano är väl de mest kända, men Hayao Miyazaki, vars filmer nyligen börjat gå på bio i Sverige (bland annat fantastiska Totoro) är ju min favorit", säger jag.
"Jaså, du gillar Miyazakis filmer? Vilka har du sett?" Och så pratar vi om Miyazakis filmer en stund och under konversationens gång börjar jag förstå att hon har en koppling till honom på riktigt. Ikebe, min japanskatant är två år yngre än Miyazaki och de har inte bara gått på samma universitet, utan dessutom varit med i samma studiecirkel en gång i tiden.
Studiecirkeln handlade om litteratur/film och dylikt som riktade sig till barn. Miyazaki-san fick jobb och började göra filmer ganska omgående när han tagit sin examen och Ikebe-san berättar att hon tyckte att han var en intressant men tystlåten person.
Det är apcoolt att min japanskatant har hängt med Miyazaki. Jag har svårt att släppa det.
